Barn är inte bra på att leka

KOLUMNISTER

Jag är den sortens pappa som leker med barnen. Varje dag. Jag är underbar. Kanske till och med en hjälte. För roligt är det inte.
Barn är inte bra på att leka.

Att leka med dem är ett slags lidande. Inget knausgårdskt lidande, min kamp är gemen och litterärt oduglig men den är i alla fall utdragen, så där som lidanden ska vara. Långa och tysta.

Jag säger ju ingenting till barnen. Förstås. Om att de är dåliga på att leka. Jag bara ler och lotsar.

Om du såg mig ligga där, utspilld på en bädd av lego, skulle du nog tänka att där har vi en man med barnasinnet kvar. Vilken tur de har, barnen.
Men jag har inte barnasinnet kvar. Jag är ett barn. Pappakroppen har liksom aldrig varit något annat än ett värddjur för mitt inre barn. En avatar.
Och bakom pappa-avatarens tillåtande leende stiger oron som kolsyra i mig när barnen leker fel. När de förstör. Och det gör de ju nästan hela tiden.

De är inte intresserade av ramverk. Regler och manualer. De ritar utanför linjerna och de byter huvuden på alla legogubbar och de ger upp och de fuskar och de välter klosstorn innan de är klara.
Och när någonting faktiskt blir klart ska det omedelbart förstöras.

Pappa-avataren ler på utsidan. Det inre barnet andas i sin inre påse.

Vad är det som är så roligt med att förstöra? Om det var meningen att batmobilen i lego skulle slås sönder hade det väl stått i manualen? På sista sidan: en bild där batmobilen släpps från en meters höjd.

Det är ett lidande.

Men så händer det en kväll att pappa-avataren smyger in i barnens rum och bygger ett klosstorn. Medan barnen sover. Ett helt perfekt klosstorn som bara får stå där och duga. En lugnande linje i mörkret.

Vem har byggt tornet? Undrar ett yrvaket barn.

Ingen vet. Ett snällt spöke kanske.

Pappa-avataren har hittat sin motståndsrörelse.

Och det händer igen. Han sitter krökt över barnens målarböcker mitt i natten. Bara för att någon gång få se färger innanför linjerna. Äntligen lite fint ritat.

Ett skamnupet lugn.

Sidan måste naturligtvis rivas ut innan gryningen för man vill inte vara den sortens pappa som trampar på barnens självkänsla. De minns man ju, papporna som alltid vann i pingis. De små papporna.

Pappa-avataren behöver bara en ventil.

Och det händer att han sitter uppe till två för att bygga färdigt det där rymdskeppet som barnen gav upp för att det kom från en tid när lego var svårt. När alla bitar såg nästan likadana ut.

På morgonen slår de sönder rymdskeppet men det fanns i alla fall. I flera timmar. Varje bit på rätt plats.

De måste väl få förstöra, tänker jag. Det kanske är en viktig del av deras resa genom världen.

Att vara förälder är ju att se mellan fingrarna. Barnen älskar att spela Svarte Petter trots att det är meningslöst nu när det är omöjligt att inte se vilket kort som är Svarte Petter. När de får Svarte Petter blir de ju så glada(!) att de måste knyckla ihop kortet och det är inte helt svårt att hitta det när det bara är ett kort i leken som ser ut som att en kamphund lekt med det.

Det som är av lego kan i alla fall renoveras i skydd av mörkret. Som terapi.

Men de lemlästade legogubbarna är nästan bortom räddning. Jag vill återställa alla men det är för mycket anatomi på köksbordet. En tombola av kroppsdelar.

Jag leker med tanken på att limma. Bara lite. På de fina imperial guard-gubbarna i alla fall. Och sen skäms jag för att jag är en hårsmån från att bli skurken i den där lego-filmen. Han med “kraglen”.

Jag limmar inte. Någonstans måste gränsen dras.

Snart är det över, tänker jag. Snart blir de bra på att leka.

Men en vän med äldre barn varslar om att det tar tid. Han är själv bruten. Det sköljer ur honom.

– Vänta tills ni börjar med Minecraft. Det är som lego fast digitalt och det är inte bara att barnen bygger dåligt, så fort du själv bygger någonting perfekt får de vittring och ska hjälpa till. Och ibland märker man det inte ens…

Det är här någonstans rösten börjar spricka.

– De tar sig in underifrån. De gräver tunnlar under berg och upp i ditt hus och du märker ingenting för du håller på att bygga en servering på taket medan de fyller hela bottenvåningen med boskap och slår ut väggar för att grisarna och korna ska kunna komma och gå som de vill.

Det där är naturligtvis inget problem för föräldrar som inte själva dras in i leken. Vilka de nu är. För pappa-avataren, en vuxen köttkaross manövrerad av ett obotligt barn, är det svårt.

Jag begriper ju precis vad min vän menar. För några månader sedan vek jag mig för barnens vädjande om Pokémon Go. Trots en misstanke om att det skulle sluka även mig, eller kanske just därför.

Inför varje ny lek tänker jag att den här gången ska jag inte lida, bara leka. För deras skull! Sen kommer man ut ur duschen tre månader senare och skriker rätt ut (fast tyst) (inombords) när man noterar att barnen utvecklat en Abra till en Kadabra fast man redan hade en Kadabra och bara saknade tre Abragodisar för att utveckla en Alakazam.

Eller när stardust för tjugofemtusen plötsligt saknas och en Pidgey ser besynnerligt stark ut.

Och så måste pappa-avataren gå på en tretimmarspromenad och samla nytt stardust i stället för att göra research för en relevant kolumn. För barnens skull! De vill ju ta över Pokemongym men man kan inte hålla ett gym med en jättestark småfågel.

Barn är inte bra på att leka. Eller om de är för bra på att leka. Det är lite oklart.

ARTIKELN HANDLAR OM