Mejla

Frida Boisen

När blev vi världens fegaste folk?

Publicerad:
Uppdaterad:

Historien om skandalfamiljen i Ystad, som isolerade sina barn och inte skickade dem till skolan en enda dag under en hel uppväxt, är värre än värsta skräckfilmen.

I nio år stod människor och viskade och gissade, men ingen vågade inte lägga näsan i blöt. Medan barnen blev tonåringar, som inte ens lärt sig hur man skalar en banan, hur man duschar eller går på toaletten själv.

Dags att svenska flatheten ger vika. Skäms Sverige! Vakna regeringen. Se över systemet! Sluta svik de utsatta barnen. Gör om, gör rätt, nu!

I veckan avslöjade Sydsvenskan en av vårt lands största barnskandaler någonsin:

Historien om barnen som hållits isolerade i sitt hem. I nio år fungerade föräldrarnas lögner alldeles utmärkt. Föräldrarna hävdar att barnen är inskrivna på en webbaserad privatskola i Kalifornien, USA, och att familjeföretagets verksamheter och affärsresor utomlands gör det omöjligt för barnen att gå i svensk skola. Flera chefer och handläggare på kommunen sväljer lögnen med hull och hår. Utan att kontrollera ett enda ord. Något enstaka möte och flera mejl med mamman där hon vitt och brett berättar om familjeföretagets framgångar internationellt räcker fint. Tills en dag.

När Ystads kommuns nya skolchef, Dennis Hjelmström inte, som varit rutin år efter år, skriver på pappret om att barnen befrias från sin skolplikt, då de inte vistats i Sverige tillräckligt mycket. Dennis reagerar på att det inte finns några intyg från skolan utomlands. Och väljer att ta ett initiativ: Han dubbelkollar med rektorn på skolan i USA, via mejl. Och får svar några timmar senare: ”De är inte elever på vår skola”.

Skolchef Dennis kontaktar socialförvaltningen, som bara svarar att de redan utreder familjen (efter ett larm från Skatteverket några månader tidigare där en handläggare för första gången på nio år börjat granska familjen noggrant. Han får inte ihop familjens olika historier – om framgångsrika utlandsaffärer och verksamhet som till stor del leds från utlandet – medan båda föräldrarna i flera år lyft sjukersättning – och barnen inte ens haft pass). Men om detta får rektorn inget veta, eftersom socialförvaltningen är belagd med sekretess.

Här skulle nog de flesta skolchefer tyckt att de var klara. Man har larmat socialtjänsten och inte godkänt begäran, om att barnen ska få slippa svensk skolplikt. Men skolchef Dennis är fortfarande inte nöjd. Utan svänger spontant förbi adressen där familjen är skriven, nästa dag på väg till jobbet och hittar ett hus med fönstren täckta med papper och tomten omgärdat av ett tre meter högt plank. Men nyslängda sopor hittar han, när han lyfter på soplocket. Och grannen som han pratar med, visar sig ha hört barnröster från det nedslängda huset, men aldrig sett några barn.

En vecka senare, blir fyra av barnen akut omhändertagna av socialtjänsten i Ystad, förstärkta med flera polispatruller.

Idag har föräldrarna umgängesrätt till barnen, fem minuter, per telefon, varannan vecka.

Som Sydsvenskas reporter Andreas Persson krasst konstaterar:

”Att kontrollera om flera svenska barn faktiskt går i skolan tar alltså bara några timmar. Ett enkelt mejl till skolan i USA är allt som krävs. För Ystads kommun tar det nio år.”

Att läsa bevakningen av fallet gör mig alldeles kall.

Ingen har av ren illvilja velat dessa barn illa. Men ingen har heller, fram till att den nya skolchefen får ärendet i sin hand, valt att agera. Förklaringen som återkommer:

Man vill inte lägga näsan i blöt. De fem barnens utveckling och utbildning har fallit offer för den svenska flatheten.

När blev vi världens fegaste folk? Där så många står tysta och försiktigt fingrar oss på näsan och kollar att den minsann är torr. Hellre det, än att rädda barn från misär och vanvård.

Näsan först. Barns hälsa, inte i närheten på priolistan.

Bristen av vanligt civilkurage i vårt samhälle förstör barns liv.

Till och med ordförande i barn- och ungdomsnämnden i Ystad, Göran Göransson (KD), erkänner att han hört rykten om familjen, första gången redan 2003, men inte heller han har velat lägga sig i. Han hade nämligen en annan roll då, i gymnasienämnden, och ville inte gå utanför sitt eget ansvarsområde.

En kvinna som SVT pratat med och som växt upp i byn där familjen bor säger att det funnits en rädsla för att öppet tala om misstankarna mot familjen.

– Det blir väldigt utlämnande att vara en person som lägger näsan i blöt, säger hon.

Där är den igen. Den livsfarliga skräcken för att lägga sig i.

Hur vore det om vi bara en gång för alla skrotade uttrycket ”att lägga sin näsa i blöt”?

Kan vi bara sluta vara så livrädda och börja tänka lite längre än den där nästippen, våga ta lite ansvar. Våga tänka tanken vad som händer om ingen vågar bry sig.

Det finns mycket som MÅSTE redas upp efter denna skandal. Hur kunde det hända? Hur garanterar ytterst vår regering, att inget sånt här fall ska kunna hända igen? Barns säkerhet är inget som kan vänta. Hur många barn till ska fara illa och få ärr för livet innan detta rättas till?

Dessutom: Är det inte dags att införa en straffpåföljd om man vanvårdar sina barn? Åklagaren har lagt ner polisanmälan om vållande till kroppsskada. Och i nuvarande föräldrabalk står endast att läsa att vanvårdar man sina barn, kan man bli av med vårdnaden. That’s it. Det har också skett i det här fallet. Men någon annan påföljd finns inte. Ursäkta, men ska vi verkligen ha det så?

Förra året klubbade vår riksdag att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag från och med januari 2020.

Låt mig påminna om artikel 6, som understryker varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Också psykisk och social utveckling. I artikel 5 står det att föräldrarna ska ansvara för uppfostran och utveckling.

Bra beslut att göra detta till svensk lag. Ska bli intressant att se vad den nya lagen konkret kommer att innebära.

För efter Ystadsskandalen är det tydligt: Ingen verkar ha gjort något konkret fel. Ingen behöver ta ansvar. Viktigast av allt verkar inte vara barns hälsa och utveckling.

I eftertankens kranka blekhet konstateras lite skamset att vi kanske borde gjort annorlunda på olika myndigheter. Punkt. Sen sätter sig alla vid sina skrivbord igen och aktar sina näsor. Medan barnen som gått miste om en normal barndom får lära sig personlig hygien, svenska språket och matematik, som tonåringar.

Kom igen Sverige. Bättre kan vi. När det kommer till barns säkerhet kan vi inte ha ett system som är byggt på tur. Att barnen i ens kommun ska turen att ha en så engagerad skolchef som Dennis Hjelmström. En hjälte som inte ger sig.

Gör om systemen, gör rätt.

Och du vanliga hederliga människa därute. Inspireras av Dennis. Ge dig inte. Stå upp för varenda unge. Alltid. Våga se, våga fråga, våga störa.

Allt är bättre än ungen som far illa, står alldeles ensam. Medan alla vuxna vänder ryggen och väljer att inte se.

avFrida Boisen

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM