Ibland så har små länder en roll att spela

Foto: TT
Barcelonabor klistrar upp affischer om valet i morgon. Den spanska regeringen har förbjudit spridande av information och reklam för folkomröstningen.
KOLUMNISTER

BARCELONA. Var det inte en värld utan gränser vi strävade efter – och som vi såg ut att uppnå? Jo. 

Jag vet inte var tanken på den gränslösa världen började. Kanske i Bergspredikan, Jesu ord som skapade en allas gemenskap, den universella kristna församlingen. Eller med Ikea och H&M, vi är en enda stor gemensam marknadsplats med människor som vill ha samma prylar. Eller med Karl Marx, fröet till en samhällsform baserad på egendomsgemenskap. Eller med det utopiska Nationernas förbund under mellankrigsåren. Eller är det med EU och Nato: håll ihop som i De tre musketörerna – en för alla, alla för en. Eller med Schengen som gjort att gränser är några prickar på kartan som bildar ett streck men inget betyder. Och naturligtvis har it-revolutionen mest av allt suddat bort de – onödiga – strecken på kartan.

Men nu är det andra bullar.

Den spanska regeringens exempellösa övergrepp på en demokratisk rättighet, människors rätt att uttrycka sin åsikt i en folkomröstning om självständighet, i Katalonien. Landsdelen, stor som tre Skåne och med 8 miljoner in­vånare, har haft autonomi, eget parlament, eget språk och egen flagga. 

Den spanska regeringen har nu tagit kontroll över Kataloniens regionala poliskår. Den beslagtar valsedlar. Den anhåller regionala regeringstjänstemän. De som organiserar folkomröstningen ­hotas av åtal. Det är ovisst om katalanerna i morgon kan gå till sina vallokaler. 

Det är som om en general Francos gengångare härjar i Barcelona med omnejd. Spanska regeringen är utskämd.

Detta får mig att helhjärtat stödja katalanernas självständighetssträvan. 

Jag hade inte väntat mig den reaktionen hos mig själv. När jag som reporter nyss kom till Katalonien var jag i princip emot tanken. I katalanernas strävan fann jag arrogans, en chauvinism som mest stod för egoism och ekonomisk elitism. ”Vi vill bli som Schweiz”, sa en bildad katalanska i fyrtioårsåldern.
Andra gnällde över att ”vi försörjer spanjorerna”.

Självständigheten var uttryck för detta ständiga europeiska eksem: nationalismen. ”Egenart” och ”värderingar” klassas högt hos pop-politiker.

Det som ska värderas är europeisk sammanhållning och fredliga förhållanden. EU är näst Amerika och Kina världens största marknad. Amerika befinner sig i tumult. Kina är på väg in i en ny polisstatsperiod. I EU, däremot, är Merkel vald för ytterligare fyra år i Tyskland och garant för stabilitet och Emmanuel Macron i Frankrike står för nytänkande. 

Det brukar sägas: Frankrike stakar ut vägen, Tyskland betalar. EU kan ta rollen av supermakt.

Big is beautiful. Det är värt att notera att 95 procent av jordens befolkning lever i 90 länder – men FN har 193 medlemsnationer; de andra 103 är restposter. I de två största länderna, Kina och Indien bor 37 procent av jordens befolkning.

Det är motsatsen till det Europa som låter sig pyttipanniseras.

Ibland har dock små länder en roll att spela. Naturligtvis är jag för att Iraks kurder (som inte har med kurderna i Turkiet och Iran att göra) i måndags röstade om att göra sig fria från det ­kaotiska Irak.

All nationalism är inte idiotisk.
Alla lilleputtländer är inte fåniga.

Europas mikrostater är anomalier från vår tumultartade historia och har en lyster som ibland är lockande.

Utan sitt eget land, Kosovo, skulle 800 000 albaner inom Serbiens gränser vara fördrivna. De skulle finnas i flyktingläger som Rohingya. De räddades genom en Natoinsats 1999. Kosovo är inte stort – men tillräckligt för att en del av landet, Mitrovica, bebott av serber, vill bryta sig ur.

Det är en risk med små länder: det finns ofta en liten grupp som vill göra dem ännu mindre.

Som skåning kan jag skoja: ”När Skåne brutit sig ur Sverige dröjer det inte länge innan Österlen bryter sig ur Skåne.”

Men ämnet inbjuder inte till skämt en vecka då skånska xenofobpolitiker kräver att den röd-gula skånska flaggan förklaras officiell.

Det är så det brukar börja. En av mina gurus,  britten Neal Ascherson, noterade i veckan: ”Catalans are not alone. Across the world, people yearn to govern themselves.” Kanske hade han Tibet och Palestina i tankarna.

Vi ser det i Donbas och i Västsahara (som parallellt gjort sig till världens värsta bidragsfifflare), i Nagorno Karabach, där armenier och azerer sliter ögonen ur varandra och i Skottland som (kanske) vill bryta sig ur en Brexitförgiftad union med England.

För Europa ska strävan vara den motsatta: att bli större. Fler medlems­stater! Jag ser framför mig en framtid i vilken Ukraina raderat ut sin korruption, Tunisien armerat sin demokrati, Israel normaliserat förbindelserna med sina grannar och Georgien stabiliserat sin ekonomi.

Och alla är med och sjunger Beethovens ”Ode to Joy”.


Jag läser just nu ...

… den stimulerande ”1918 Året då Sverige blev Sverige”. Sista krigsåret. Sverige fick demokrati nästan på riktigt. Spanska sjukan slukade tusentals liv. Ransonering på allt. Livfullt och stilistiskt briljant, men som han själv säger ”utan några akademiska ambitioner”, skildrar Per T Ohlsson – till vardags mästerskribent i Sydsvenskan – i notisform händelserna. Stort och smått. Om Selma Lagerlöf noteras, att ”hon förvandlats från litterär ikon till nationell klenod” och att en bank som brutit sig ut ur Enskilda banken kom att kallas Frånskilda banken. Jag hoppas Ohlsson tar till tekniken fler gånger. Jag vill gärna se ”1940”. Ohlsson anger att hans förebild varit den tyske kulturjournalisten Florian Illies som i samma sorts knappa form skrev ”Århundradets sommar 1913”. I huvudsak utspelades den i Wien, Prag och Berlin och hade fler notiser om kändisars (Thomas Mann, Kafka, Alma Mahler & Co) snedsprång och sexuella ambitioner. Men sånt har vi inte för oss i Sverige.

Sveriges bästa kock ...

… Mathias Dahlgren lanserar vid evenemanget Södertälje Science Week en ny maträtt, Södertäljerullen. Min nyfikenhet minskade, när jag erfor att rullen ska serveras på kommunala skolor samt på Tom Tits, Stadshuset och på Scania. Storkökskrubb. Rullen är gjord ”av svenska råvaror och invandrad matkultur”: hönsfärssouvlaki, gråärtsfalafel, Södertälje­salsa och hållbart pitabröd. Dahlgren, snälla, återgå till riktiga grytor.

Måndag är nya lördag …

… när min redaktör stuvar om i sina kolumnistled. Jag ­befrias från min lördagskolumn och om två dagar, måndag, njuter jag av att skriva på veckans första arbetsdag. Jag ser det som en befordran. Då ses vi. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Katalonien

EU

Skåne

Europa