Mejla

Jonatan Unge

Ibland känner jag mig som Guds favoritidiot

Publicerad:
Uppdaterad:
Jag hanterar stress uruselt, skriver Jonatan Unge.
Foto: Hasse Holmberg / TT
Jag hanterar stress uruselt, skriver Jonatan Unge.

Jag har haft det väldigt stressigt denna vecka. Mycket olika jobb på olika platser. Ett tåg skulle hinnas med – och hanns!

Dottern fyllde år med allt vad innebär av presenter och kalas. Men jag hann med allt och glömde inget. Förutom att skriva denna krönika.

Så nu sitter jag med dålig mage och skriver så fort jag kan. Att magen är dålig är på grund av att jag hanterar stress uruselt. Jag svettas ymnigt och man kan se att jag har nära till gråten. Om någon frågar mig något svarar jag kort och aggressivt. Hade jag haft hår hade jag slitit det.

Det är synd om min omgivning när jag är stressad.

Med min omgivning menar jag framför allt mitt barn.

Nästan varje morgon, när vi som vanligt är försenade till skolan och jag inte kan hitta nycklarna, utsätts hon för den stressade versionen av mig. En förtvivlad filifjonka som rotar i högar och slänger saker omkring sig samtidigt som den skriker, med en röst tjock av ångest: ”Var är dom! Var är dom! Utan dom kan vi aldrig mer gå ut!”.

Hon borde var helt förstörd av detta – och är det kanske också – men det tycks inte påverka henne. Hon sitter lugnt och kollar i sin padda för att ibland säga: ”var såg du dom sist?”.

Och svaret jag skriker till henne alltså: ”Det vet bara gudarna! Dom kan vara var som helst! Var som helst!” tar hon inte ens någon notis om.

Men så är hon också väldigt luttrad.

Jag minns speciellt ett tillfälle när vi skulle åka till Mallorca, hon och jag, för att där möta upp familjen och fira min mors 70-årsdag.

Flyget gick 06.00 från Kastrup.

Jag vaknar 05.00. Ser vad klockan är och får mycket panik. Taxin som varit förbeställd till 04.45 har dragit. Ska ringa en ny men kommer ihåg att jag glömt min mobil i Stockholm.

Lyckas via Facetime på paddan få kontakt med barnets mor som lyckligtvis är vaken, då hon tidigare väckts av taxin som undrat var vi var. Det var hon som dagen innan beställt den, som ni minns hade jag ju ingen mobil att göra det med. Hon fixar en ny under tiden som jag väcker barnet och berättar att nu håller allt på att gå åt helvete.

05.15 sitter vi i taxin. Gudskelov hade jag packat kvällen innan.

”Vi ska till Mallis om 45 minuter!”, skriker jag till chauffören.

05.45 är vi på flygplatsen.

Då funkar inte hans kortdosa. Jag funderar på att bara springa, men Luther hindrar mig. Till slut får han igång den.

In på terminalen, framåt till en lucka. Jag skriker: ”Allt håller på att gå åt helvete, jag ska till Mallis om tio minuter!”

Får reda på att vi är på fel terminal.

Springer med min dotter i famnen genom oändliga korridorer, samtidigt som hon skriker: ”Det är inte ditt fel pappa!”.

Varpå jag skriker tillbaka: ”Det är absolut mitt fel!”.

För att jag vill visa för henne hur viktigt det är att man tar ansvar.

Vid det här laget utstrålar jag så mycket ångest och kaos att säkerhetskontrollen bara vinkar igenom oss – och jag hinner ångra att jag inte hade ett kilo kokain på mig att smuggla ner.

05.57 är vi vid gaten och av någon outgrundlig anledning får vi gå ombord på planet. Detta har ju hänt mig massa gånger. Och jag lyckas nästan alltid precis hinna med det flyg, tåg eller buss jag ska med. Ibland känner jag mig som Guds särskilda favoritidiot.

Av: Jonatan Unge

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN