Utan bälte är man aldrig säker

KOLUMNISTER

Norr om Orsa bär Europaväg 45 uppför och blir smal och krokig. Den går genom Orsa Finnmarks djupa skogar.

Foto: JIMMY WIXTRÖM
Olycksplatsen.

I Noppikoski bär det ner igen, bron över Oreälven är ännu smalare.

Sen uppåt igen.

Det är ansträngande körning, i synnerhet i mörkret med älgar som kan dyka upp när som helst.

E45, eller Inlandsvägen, som går från Göteborg till Karesuando vid finska gränsen är en skamfläck i det svenska vägnätet.

Den trafikeras av timmerbilar, långtradare, ortsbor och sommartid dessutom av husvagnar och utländska turister med husbil.

Varje möte är en risk. Omkörningar är ofta omöjliga. E45 är en kraftigt trafikerad pulsåder genom inlandet som långa sträckor borde klassas som en allvarlig trafikfara.

För smal, för krokig, för skymd, för mycket träd vid vägkanten. Det spelar ingen roll att vägen är strösslad med fartkameror och hastigheten ofta satt till 70 km/tim.

Jag har kört där många gånger.

Samma väg som bussen med skolungdomarna från Skene. Europaväg 45 är ingen barnlek. det vet alla som kört där.

Lag på att använda bälte

Långfärdsbussar har säkerhetsbälten på alla platser. Och precis som i bilen är det lag på att använda dem.

I Sverige använder nästan alla som åker bil bälte i framsätet. Ja, bältesanvändningen fram närmar sig hundra procent. Bak är det inte lika bra. Men jag tror att när familjen ska till fjällen har ungarna bältet på. I bussen är det inte alls lika vanligt.

Bussen är ju så stor, så säker. Och det stämmer. Bussar brukar inte råka ut för olyckor.

Men varje år sker ändå flera bussolyckor där bussen av en eller annan anledning kör ner i diket. Ofta beror det på att vägen var för hal och däcken för dåliga och föraren inte anpassade hastigheten. Det kan ju också hända att en älg springer ut framför bussen. Eller att en uggla gör en lågflygning över vägen, och att föraren girar undan som en ren reflex.

Enligt vd på Bergkvarabuss säger föraren att han tappade kontrollen på grund av tjälskador i asfalten. Ja, han kan ha girat undan för att inte köra ner i ett potthål. Och sen tappat kontrollen. Det är möjligt.

Själv kanske jag hade slappnat av efter en ansträngande nattkörning på den skamligt dåliga vägen. Slappnat av för att det äntligen blivit lite bättre sikt, lite bättre förhållanden. Slappnat av och tappat kollen.

Strax framme – då är det som farligast

För att det dagas. För att det bara är tio mil kvar till målet i Klövsjö. 65 mil är avverkade från Skene. Ungefär lika långt som när jag själv kör från Göteborg.

Strax framme. Det är då det är som farligast.

Och det är ju först när olyckan inträffar som det blir viktigt med bältet. Jag läste att en flicka ombord vaknat till och satt fast bältet strax före olyckan. Räddad av försynen.

När jag tittar på bilderna från olycksplatsen ser jag en perfekt vägslänt att välta ner i. Inga storstenar. Inga storfuror. Ingen bergskärning. Ingen djup ravin. Bara en slät fin slänt. Om man ska välta ner i ett dike kan man knappast göra det på ett lämpligare ställe än just den här olycksplatsen.

Föraren hade garanterat bältet på. Därför lever han i dag. Om alla passagerare också haft på sig bältet hade kanske inte en enda person dödats. Kanske inte ens skadats allvarligt. De hade bytt till en ny buss och varit i backen ett par timmar försenade.

Inte den sista bussolyckan

Det spelar ingen roll hur säkert det är att åka buss. Utan bälte är man aldrig säker.

Och det som gör mig mest orolig är att redan i morgon, och i övermorgon, och nästa vecka kommer nya bussar att ge sig ut på vägarna med passagerare som tror att bussen är så säker att bältet är alldeles onödigt.

Olyckan på E45 söder om Sveg är inte den sista tragiska bussolyckan vi kommer att rapportera om.

ARTIKELN HANDLAR OM