Potatis blev enda vinsten för Sverige i storkriget

avHerman Lindqvist

KOLUMNISTER

I dag för exakt tvåhundrafemtio år sedan gick Sverige med i det allra första världskriget. I historieböckerna kallas kriget visserligen för ”Det europeiska sjuårskriget” men eftersom strider utkämpades mellan franska och brittiska trupper i nästan alla världsdelar och på alla världshav, kan man kalla det för det första världskriget.

Sverige gick in på Frankrikes sida i kriget, målen var höga. Stora delar av Preussen skulle erövras samtidigt som Sverige skulle få ön Tobago i Västindien. Våra kostnader skulle betalas av Frankrike.

Eftersom Sverige redan då levde på minnen från fornstora dar kunde regeringen försäkra att riskerna var minimala. Vad de ansvariga inte insåg var att de gamla och en gång så tappra karolinerna nu hade blivit fredliga bönder, som aldrig varit i krig. Även officerarna saknade krigserfarenhet. De hade också vant sig vid ett lugnt och bekvämt liv på landet, där de odlade sin jord och skötte sina gårdar.

Över tjugo tusen svenska och finska soldater landsteg i svenska Pommern i september 1757. Det blev en tragikomisk fars från krigets allra första dag. Ingenting fungerade. En del av artilleriets hästar var så klena att de måste avlivas på stranden, många dog redan under överresan.

Utrustningen var minst sagt bristfällig. Gevärsrören sprack. Kulor passade inte till loppen utan måste stöpas om. Många gevär gick inte att skjuta med överhuvudtaget och om det gick var rekylen så kraftig att, som en officer skrev ”soldaterna var räddare för eget än för fiendens skott”. Värjor brast vid första stöten, stålet var för skört. Rytteriets harnesk passade inte.

Allting hade dessutom stuvats fel på fartygen. Sålunda blev ett regemente utan skor, ett annat utan tält, medan ett tredje inte fick några fältkittlar. Vagnarna hade skeppats över i delar; därför kunde ett regemente få bara hjulen till sina vagnar, ett annat fick vagnskorgarna utan hjul och så vidare.

Trots problemen samlade sig hären och gick över gränsen till Brandenburg –men redan efter ett par mil tvingades de tillbaka. Preussarna drev den svenska hären ända upp till den svenska staden Stralsund – där den fick övervintra under knappa förhållanden, medan tyskarna övervintrade i det rika Svenska Pommern. Halva den svenska armén insjuknade. Vintern var eländig. Många tvingades sova i svinstior och på rutten halm i dragiga skjul.

På våren kom order från Stockholm: Marschera mot Berlin!

Då var det största problemet för den svenska överbefälhavaren att få trupperna att överhuvudtaget stå på sina ben, att få soldaterna att marschera någonstans var en ren utopi. Regeringens svar på denna negativa rapport var att byta överbefälhavare. Den nye ÖB:n kunde bara konstatera att tre tusen man låg raklånga och dödssjuka, allt var i ett eländigt skick.

Hans inte särskilt ljusa rapport ledde till ännu ett nytt byte av högsta chef. Det blev Gustav Hamilton denna gång, en rolig och charmig man, som dessvärre saknade fältherreegenskaper. Han lyckades ändå föra in de svenska trupperna cirka tjugo mil in i Preussen, innan det blev stopp.

Detta hälsades som en stor seger i Stockholm. Hamilton fick order om att fortsätta framemot Berlin. Men då den ordern nådde honom, hade han redan tvingats tillbaka. Hamilton blev utskälld och hånad av regeringen i Stockholm, varpå han sa upp sig och åkte hem till sitt gods i Skåne för att tjura. Ny ÖB.

Kriget fortsatte som förr. På sommaren gick svenskarna in i Preussen, mest för att hitta mat och bete. På hösten kördes de tillbaka till Stralsund. På hösten 1759 kom de första framgångarna. Axel von Fersen d ä och finländaren Wilhelm Carpelan lyckades i två skickliga operationer ta staden Wollin och förstöra den preussiska flottan. Bytet blev 1? 700 krigsfångar, 152 kanoner och 9 preussiska örlogsskepp.

Jubel i Stockholm. Fersen blev småningom fältmarskalk, och Carpelan, som var den siste officeren som hade fått sin fullmakt direkt av Karl XII, blev friherre och generallöjtnant.

Nu då allt såg bättre ut för Sverige i kriget gick det sämre för Frankrike. Pengarna tog slut, alla ropade på fred. Förhandlingar kunde inledas och avslutas 1762 i Hamburg.

Resultatet blev ett slags 0–0, för det blev inga svenska landavträdelser men heller ingen vinst. Gränsen mellan Svenska Pommern och grannlandet var oförändrade. Men kriget hade kostat 30 000 svenska och finska ynglingars liv, de flesta hade dött i sjukdomar. Borta var också de cirka tjugo miljoner daler silvermynt som aldrig ersattes från Paris.

Det enda positiva minnet av kriget var att många av soldaterna hade tyska potatisar med sig i bagaget hem. Under åren i Pommern hade de lärt sig att uppskatta och odla denna för de flesta svenskar då ännu totalt okända exotiska rotfrukt. Vid många soldattorp i Sverige och i Österbotten i Finland sattes det potatis för första gången den säsongen.

ARTIKELN HANDLAR OM