Hur ska det gå för alla Hitlerkopior?

KOLUMNISTER

En av kanalerna sände ”Pojkarna från Brasilien” för ett tag sedan och jag sjönk ner i plymåerna. Hade väl inga särskilda förväntningar, men det kändes som en lucka att jag inte hade sett filmen.

Dessutom: Laurence Olivier, James Mason och Gregory Peck. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Ganska dålig, visade det sig. Inget ont om Gregory Peck, men någon doktor Mengele var han inte.

Så där blir det alltid när tyskar ska porträtteras på film, till och med om tyskar gör det. Ja, eller i alla fall nästan alltid. Bruno Ganz gjorde ju en rätt övertygande Hitler i ”Undergången” för något år sedan. Å andra sidan gör han en rätt mjukostig professor Bruckner, instoppad för att förklara vad filmen egentligen handlar om, i ”Pojkarna från Brasilien”.

Hursomhelst, Gregory Peck stolpade fram mot det oundvikliga slutet i standardimitationen av en tysk: ett mellanting mellan en förstoppad konduktör och en pensionär som just hittat reglementsvidrigt ludd i tvättstugan. Och när han väl låg på en matta, sönderbiten av en samling antinazistiska Dobermanntikar, kom den lilla slutskruven.

Jag vet inte om ni minns det, men hela grejen med filmen är att Mengele klonat fram tre, fyra mellanstadieklasser Hitlerkopior. De är alla sprungna ur fürerns eget dna och har spridits över världen för att, när tiden är mogen, upprepa Originalhitlers liv.

Ja, med undantag för slutet då, får man anta.

Kittlingen är förstås att de finns kvar därute, trots att Mengele blivit Doggy. 94 Mini-Hitlar som, kanske, bara väntar på att bli stora nog för att få invadera Polen.

Hur ska det gå? Kommer deras dna att tvinga dem alla att promenera i preussisk marsch, måla hötorgskonst och odla tandborstmustasch? Eller är miljön det avgörande? Kommer de att bli finanshajar och dokusåpastjärnor, som normala psykopater?

Den gamla frågan, ni vet.

Det är inte så tokigt utklurat, det borde ha varit spännande, men när eftertexterna rullade kände jag mig inte särskilt orolig. Inte ens särskilt nyfiken. För jag visste precis hur det skulle gå. Tiderna har ju förändrats.

Varenda en av de där 94 kommer att skaffa sig en gapig blogg. Sedan hör vi aldrig av dem igen.

ARTIKELN HANDLAR OM