Den småländska mons flata filosofi

Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN
KOLUMNISTER

Det är den tjugoåttonde juni 2006. Joachim har bestämt att vi ska ta cyklarna genom skogen. En liten dotter bakom varje föräldrarumpa, upp för backen, förbi hästhagen och så de sista träden före motorvägspåfarten som är skillnaden mellan det agrara och det urbana.

Och där ligger det. Kalmars alldeles eget Ikeavaruhus.

Det är invigning idag. Människor har köat hela natten. Längst fram i kön stod en höggravid kvinna.
Kanske fick de hundra första kunderna en ros, jag minns inte, men det spelar ingen roll. Det är prestigen. Att vara först in i vardagsrummets kyrka.

Hyllreligionen från Älmhult.

Den småländska mons flata filosofi.

Ingvars tanke.

När jag som femtonåring flyttade hemifrån fick jag tillgång till mina sparpengar. Jag åkte till Ikea.
Köpte en soffa, en säng, en matta och ett skrivbord.

Jag inredde mitt stora inackorderingsrum vitt och ljust och som jag hade drömt det. Lyssnade på Alanis Morissettes arga debutplatta och pysslade vid mitt skrivbord. Längtade hem. Var glad ibland.

Och så kom tre vänner från min estetklass hem och sa att mitt rum såg ut som Ikea-katalogen. Och så mycket förstod jag, att någon komplimang var det då rakt inte.

Jag blev ledsen, för det var ju precis det jag hade siktat mot, att mitt hem skulle se ut som Ikeakatalogen.

Det är den tjugoåttonde januari 2018. Vi sitter i bilen på väg mot Öland, vi ska rasta tre söner. De två döttrarna är stora nu, de vill stanna hemma och vara tonåringar.

Min mobil lyser upp med nyheten om att Ingvar Kamprad har avlidit.

Jag leker gissningsleken med Joachim. Jag säger saker som ”Någon av de svenskaste vi har”.

Efter en stund gissar han rätt.

En son vill veta hur det gick till när Ingvar kom på Ikea.

En son vill veta om man ligger kvar eller kommer till rymden när man dör.

En son är bebis och undrar just ingenting alls.

Vi äter sockerbulle i Mörbylånga och låter killarna leka på andra sidan vägen.

Jag tänker på alla känslor som ryms i det där stora låga huset med blå väggar och gul text.
Alla förhoppningar. Alla tjugoåriga par som ska flytta ihop. Som tror att de alltid ska vara lika kära,
att förhållandet alltid ska dofta som Ikea.

Alla trettioåringar som ska få en bebis snart och som ska fixa det sista. En spjälsäng, ett skötbord som man kan klämma in i duschen.

På väg hem från Öland måste vi stanna till hos femtonåringens kompis för att hämta kvarglömd cykel.

Utanför huset står ett Ikeasläp.

I hallen står pappan och försöker trycka en resårbotten upp för trappan. Livets baklängesförlossning.

Joachim hjälper till att pressa sängen förbi trappräcket. Och så kan ännu en tonåring få sin efterlängtade 120-säng.

Vi slår igen dörren och ut far en puff av den där doften som handlar om framtidsplaner och mysiga hem.

Doften av Ikeas kanelbulle.

Ikeas grundare Ingvar Kamprad har dött 00:20
ARTIKELN HANDLAR OM