Mejla

Herman Lindqvist

Det nya med kungakritik är att den i dag är ofarlig

Publicerad:
Foto: Foto: SCANPIX
I GOTT SÄLLSKAP Karl XIV Johan kritiserades på sin tid och det fick följder som dagens kungakritiker inte behöver oroa sig för.

I media kan man läsa att kungahuset ska granskas och med krigsrubriker avslöjas ”skandaler” som kungen påstås ha varit inblandad i. Författare till skvallerböcker framställer sig som orädda riddare i kampen för sanningen. Kraven på granskning och kritik framställs som något nytt och ytterst modigt. I själva verket är risken dagens kritiker löper lika med noll.

Annat var det förr. Då riskerade kungakritikerna sina liv, i bästa fall kom de undan med fängelse. Men kritiken kunde vara lika frän och värre då än nu och sladdret var redan då en lönande affär för författare och tidningar.

Hårdast kritiserades den förste Bernadotten på tronen, Karl XIV Johan. Mot slutet av hans liv bröt liberalismen fram över Europa, kraven på ekonomiska reformer och allmän rösträtt hördes även i Stockholm. Tonen höjdes i massmedia, skarpa skrifter och artiklar riktades mot regeringen och kungen, som svarade med lagboken och polisen. Det nygrundade liberala Aftonbladet, som högern kallade ”Rikspöbeltidningen”, drogs in mer än tjugo gånger.

En av de mest dramatiska debatterna utbröt 1838 då Magnus Jacob Crusentstolpe publicerade sin ” Skildringar ur det inre av dagens historia” där samtidens politiker och ledande personer kläddes av in på bara skinnet och mycket skumt inom hovliv och riskdagspolitik avslöjades. Boken blev en stor succé, Crusenstolpe var en lysande skribent som fick både applåder och visslingar.

Han hade börjat sin bana som en sann kungavän och redaktör för den antiliberala tidningen ”Fäderneslandet” som Aftonbladet kallade ”Fanderseländet”. Tidningen gav Crusenstolpe ekonomiska problem, skulder som han ansåg att kungen borde betala. Bekymren fick Crusenstolpe, som tidigare hade umgåtts med kungen privat, att bli en bitter och hätsk kritiker av kungahuset. Han dömdes till tre års fängelse för majestätsbrott.

Det blev tumult i rättssalen då den stränga domen föll. Den liberala pressen hade hetsat upp stämningen i Stockholm till kokpunkten. Det blev kravaller och stenkastning mot impopulära politikers bostäder.

Den sjuttiofem år gamle Karl XIV Johan var övertygad om att konspiratörer och fiender lurade överallt. Trupper kommenderades fram runt slottet, örlogsfartyg ankrade på Strömmen. En division ur kavalleriet förlades i Kungsträdgården.

Den dag då Crusenstolpe skulle föras från domstolen, som låg i det som i dag är Stadsmuseet vid Slussen, till Vaxholms fästning, var stämningen nära kokpunkten i Stockholm. Nära tusen

personer, många starkt berusade, samlades utanför domstolen. Alla fönster krossades på byggnaden. Trupper marscherade fram. Varningsskott sköts, stenkastningen ökade. Soldaterna öppnade eld. Två personer dödades, många sårades. Folkmassan skingrades åt alla håll. Trots ordningsmaktens stränga direktiv om utegångsförbud på kvällarna utbröt nya kravaller. Revolutionen verkade vara nära i Stockholm.

Den upphetsade kungen, som aldrig lärde sig svenska, sprang med dragen sabel inne i slottet ropande ”Sabrez la canaille!” vilket kunde översättas med ”Sabla ner packet!” Blod ska flyta vrålade han. ”Bry er inte om vad han säger” sa drottning Désirée ” han skulle inte kunna göra en fluga förnär.”

Så småningom kunde Crusenstolpe föras med båt till Vaxholm där hans fru fått tillstånd att dela hans fångenskap. De bodde i en liten våning i fästningen där Crusenstolpe fortsatte sitt författarskap med fräna skrifter mot kungens gunstlingar. Så inledde han arbetet på sin mest uppmärksammade produktion, romanserien ”Morianan” med elaka men välskrivna porträtt på tidigare kungar och kritik av deras politik.

Tre år senare återkom straffången till Stockholm, mött av en stor folkmassa vid Logården där han hälsades välkommen av tidens mest kända publicister, bland dem Aftonbladets redaktör Lars Johan Hierta. Crusenstolpe fortsatte sitt författarskap i tjugo år till. Han publicerade mer än tio nya romaner och otaliga skrifter, men hans popularitet avtog något då hans angrepp alltmer tog formen av uppgörelser med personliga ovänner.

avHerman Lindqvist

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM