Mejla

Johanna Frändén

Ett franskt relationsdrama - som hämtat ur en roman

Nice.

Nice.

Foto: COLOURBOX

KOLUMNISTER

Det är okristligt tidigt på ett tåg på väg till Nice och vi har ännu inte rullat ut från de södra Parisförorterna innan jag slumrar till.

När jag vaknar har vi nått Rivieran och på sätet på andra sidan mittgången har jag fått sällskap av ett franskt äkta par. De är någonstans i sena medel­åldern, unga gamla, och äter medhavd matsäck som kvinnan dukat upp på det uppfällbara ­bordet.

De är av samtalet att döma på väg att hälsa på sin dotter.

Plötsligt händer något med stämningen, jag uppfattar inte riktigt vad, men glor fokuserat ner i min bok när kvinnan utbrister:

– Det spelar ingen roll vad jag gör, eller hur mycket jag anstränger mig och gör picknick när vi ska iväg!

Mannen svarar inte. Han tittar rakt ut i tågkupén.

Bakom deras siluetter vräker Medelhavet ut sig, morgonsolen doppar sig i vattnet, studsar på berg­väggar och bougainvilleor. Det är en löjligt vacker ­kuliss.

Mannen tar en klunk ur ölen, han säger fortfarande inget och kvinnan fortsätter:

– Du hatar mig, jag ser det allt oftare i dina ögon. Det är bara avsky i din blick nu­för­tiden, morgon, middag, kväll. Du har blivit hatisk.

Mannen tittar på henne ­i några sekunder. Han har ­inget försvarstal på lut, ­ingen bortförklaring, inget som helst intresse att slå undan anklagelserna. Han reser sig mödosamt och säger milt:

– Jag går en sväng.

– Gå du en sväng, gör det du, säger kvinnan.

Tonen är inte särskilt uppskruvad, den är snarare försonlig. De är ett par närmare 70-årsåldern som sitter mitt emot varandra på ett tåg mellan Paris och Nice.

Hon har gjort matsäck fast han hatar henne. Morgon, middag, kväll.

Borde jag säga något, funderar jag, skicka ett litet leende av medmänsklighet och systerskap?

Men kvinnan låtsas inte om min existens, hon söker inga hemliga allianser med främlingar.

Strax rullar tåget in på ­stationen i Nice och mannen kommer tillbaka.

– Är du nöjd? frågar hon ­leende.

– Ja, svarar han och skiner upp.

Sen förenas de i det ­obehagligaste skratt jag ­någonsin hört.

Tåget saktar in, stannar och pustar ut. Jag krafsar ihop mina saker och skyndar mig av.

Tänker att det är som ­epilogen till en hyllad ­relationsroman.

Tacka fan för att de skriver så bra litteratur i det här landet.

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Frankrike

Johanna Frändén