Jag vågade inte skälla ut idioten

KOLUMNISTER

Häromdagen tvingades jag fråga mig om jag saknar civilkurage. Brukar ni ingripa om ni ser något obehagligt, och vi kanske kunde hjälpa någon som drabbas?

Jag gick helt enkelt på trottoaren på Sveavägen, försjunken i tankar. Då mötte jag en liten man i rullstol, om jag såg rätt med båda benen amputerade; han ledsagades av en ung man, kanske en personlig assistent.

Plötsligt dök en stor, kraftig man upp bredvid mig och han råkade lätt vidröra rullstolen med ena foten. Till min förvåning började han gräla högljutt på den handikappade mannen i rullstolen: Hur i helvete kör du? Har du inte vett att väja för folk? Du körde ju på min sko!

Det var nu jag gjorde fel. Jag häpnade och stannade i tjugo sekunder varefter jag fortsatte min promenad.

Jag borde naturligtvis ha vänt mig till den omdömeslöse typen och talat om för honom vilken skitstövel han var och hur ruttet han betedde sig. I stället gjorde jag bara en vemodig iakttagelse, varefter jag avvek.

Det händer då och då att vi upplever värre händelser, med våld, fara för liv och mord och dråp. Men de flesta drar sig nog för att ingripa; vi vet ju inte om den vi ger oss på drar kniv och är drogad, och så vidare. Att

pensionärer ska ingripa vid bråk mellan ungdomsgäng vore en äventyrlig rekommendation.

I en broschyr inför socialdemokratiska kongressen ser jag den berömda bilden av en hittills okänd, ilsken medelålders kvinna som bakifrån dänger sin handväska i huvudet på en

demonstrerande, ung nynazist. Han bär en naziflagga på en stång och vad som är än mer uppseendeväckande: de skalliga ungdomarna är en hel grupp.

Mona Sahlin kommenterar: "Hon symboliserar det ursinne som också jag känner när människor kränks, bögar blir misshandlade, moskéer sätts i brand och invandrare trakasseras. Hon är civilkuraget som jag ofta saknar i vårt samhälle."

Mona Sahlin säger att hon beundrar modet hos dem som vågar säga ifrån. Det fanns åskådare i bakgrunden och jag tror händelsen inträffade på ett torg i Växjö.

Men jag vågar ju inte helt och hållet visa sådant civilkurage och inte heller har jag satts på prov. Den enda händelse av det här slaget jag minns var när jag en gång en kväll i tunnelbanevagnen fick en ölburk i huvudet, slungad bakifrån av okänd resenär. Jag gjorde ingenting då heller.

Man kan väl inte begära att vi pensionärer ska slåss. Den man som gick bredvid mig och grälade på den handikappade vägde säkert över hundra kilo. Han

föreföll något otymplig och jag hade nog varit snabbare om det gällt att komma undan efter den formidabla utskällning av honom som jag efteråt fantiserade om.

Jag har kort utbildning i närstrid men det var i militärtjänsten för länge sedan. Nu utbildas tjejer i denna färdighet och det är naturligtvis utmärkt. Jag tror de lär sig att den mest effektiva, omedelbara metoden är en välriktad spark mot testiklarna, varvid killen sjunker ihop som en tomsäck. Detta förstår vi också från bilder av fotbollsspelare vid frisparkar.

Men civilkurage är inte entydigt positivt. Det är mycket möjligt att nazistynglen som gick med sina fanor ansåg att det var de som visade civilkurage i en fientlig omgivning. De menade kanske att de modigt ställde upp för ädla idéer. Det var sådant mod som de riktiga nazisterna skröt med när de skrävlade om den rena rasen och beskrev demokrati som svaghet.

Civilkurage måste med andra ord kombineras med ett någorlunda intelligent omdöme och genomtänkt moral. Det finns också omdömeslöst civilkurage, en djärvhet som är destruktiv, utan mening.

Än mer komplicerad blir frågan när man betänker att ungdomars våldsamhet hänger samman med uppväxt i socialt nergångna miljöer med arbetslöshet, kriminalitet och hög täthet av invandrarungdom. Då framstår civilkurage från oss andra som politisk vilja att göra något åt grundläggande problem och inte försjunka i politisk feghet.

Jag kan inte berätta hur händelsen på Sveavägen slutade. Jag gjorde tyvärr bara en tjugo se-kunder lång iakttagelse.

"Jag borde naturligtvis ha talat om för honom vilken skitstövel han var och hur ruttet han betedde sig.

Gunnar Fredriksson