Kulturen avslöjar familjemonstren

KOLUMNISTER

”Skaffa aldrig två barn”, sms:ar en kompis som fick sina i snabb följd och enligt egen utsago inte längre har något liv.

Jag, som tycker att familjeliv verkar marginellt roligare än herpes, ikläder mig av oklara skäl rollen som försvarsadvokat och svarar att ”det kommer att bli lättare när de är lite äldre och tänk på hur mysigt det också är”, vad jag nu överhuvudtaget vet om det.

Jag vet inte om min generation gnäller extra mycket, men glappet mellan det perfekta familjeidealet och verkligheten tycks inte ha varit större ens på 50-talet. Det har aldrig blivit mindre som man tänkt sig.

Och hur gör man för att inte påverkas när Sverige svämmar över av glossiga livsstilsmagasin, moraliserande familjeforum och mammabloggar?

Den urbana övre medelklassens familjeliv porträtteras också mer än någonsin i populärkulturen. Ruben Östlunds film ”Turist” och Martina Haags skilsmässoroman ”Det är något som inte stämmer” är två uppmärksammade verk som öppnar dörren till trävillan i Stockholms västra förorter och hittar monster på vinden.

Båda är exempel på kärnfamilje- draman där en pappa och äkta man sviker sitt uppdrag. Det är den krisande mannen som är den felande länken i dagens hyperborgerliga familjefluff.

I Martina Haags bok sluter läsaren ett kontrakt med huvudrollsinne­havaren, där vi enas om att hon utsatts för det värsta tänkbara.

På baksidestexten bygger Haag dramatiskt upp intrigen genom att förklara att det hon trodde bara kunde hända andra hände henne. Hon hade det perfekta livet och över en natt togs det ifrån henne.

”Det är något som inte stämmer” är bitvis ganska smärtsam läsning, men knappast unik. Ungefär varannat äktenskap spricker förr eller senare, oftast för att den ena parten vill mer än den andra. Det här handlar inte om att förminska hennes upplevelse, att bli lämnad gör ont oavsett var man befinner sig. Däremot är det intressant att vi förväntas idealisera det liv som tagits ifrån henne.

År av parterapi, en uppenbar andraplats i familjens inkomstliga, samt - och det här hoppas jag är ett medvetet stilistiskt grepp för att accentuera misären - inga vänner att vända sig till när man mår som sämst?

Martina Haag har inga politiska ambitioner med sin bok, den är inte en kritik mot något annat än Erik Haag, och det är klart att hon får vår sympati.

Vissa upplevelser är så allmängiltiga - att bli kär, att bli övergiven, att tvingas börja om - att hon inte behöver något mer än sin egen historia och modet att dela med sig av den.

Men i en annan tid hade vi kanske vänt några varv på vardagen som hennes huvudperson blir berövad på och konstaterat att luften stod ganska stilla i villan i Bromma.

WTF

Tobaksdirektivsutredningen föreslår rökförbud på uteserveringar och flera andra allmänna platser, till exempel lekplatser. Jag hör folkhälsokören och jag förstår att den vill väl, men kom inte och klaga när vi inte exporterar någon rockmusik av värde i framtiden.

WOW

Rökningen är för övrigt det både Martina Haags alter ego och Johannes Bah Kuhnkes karaktär i ”Turist” tar till när katastrofen är ett faktum. Den syndiga cigaretten som symbol när allt man tror på faller.

ARTIKELN HANDLAR OM