Människan är en katastrof

KOLUMNISTER

De senaste 200 åren har antalet människor ökat med 6,6 miljarder. Det är ungefär 400 miljarder kilo människa. Ett kötthav. Men den där ökningen har inte påverkat jordens vikt alls, massan är densamma. Förstås.

Och det är väl det som är så kittlande, att vi bara är byggstenar som sorteras om. Att vi är lego. Att vi varit här hela tiden.

Det skulle naturligtvis spela väldigt liten roll för jordens massa om vi monterades någon annanstans och liksom teleporterades hit, vi skulle ändå behöva bli drygt 960 miljarder miljarder människor – eller 1,9 miljoner människor per kvadratmeter jordyta – för att öka jordens vikt med en enda procent.

Vi är ett tunt lager av tillfälligheter på en sten i mörkret. Som emellanåt sorteras om. Nu till exempel.

Det pågår en oerhört dramatisk ommöblering av byggstenar på den här planeten och det är vi som flyttar på dem. Vi är det första djuret som lyckats skaka om hela legolådan. Så där som istider och asteroider kan göra.

Vi är en katastrof.

Eller åtminstone en odräglig unge som river de andras torn för att komma över de bästa bitarna.

Bara de senaste femtio åren har antalet vilda djur i världen halverats. Och de åt inte upp varandra. Det är vi som sorterar bitar. Snabbare nu. Massmördare har vi varit länge – vi utrotade ändå hälften av alla stora däggdjursarter innan vi ens hade lärt oss att odla vete – och om det funnits ansvarstagande djur ovanför oss i näringskedjan hade de nog utlyst skyddsjakt på människa redan för 45 000 år sen.

Vi får hållas.

I dag utgörs över 90 procent av världens stora djur, alltså de som väger minst 5 kilo, av människor, boskap och sällskapsdjur.

Eller enkelt uttryckt: 9 av 10 stora djur är människor och deras mat. För djuren som håller oss sällskap mellan måltiderna utgör en ganska liten del av kötthavet. Fast inte försvinnande liten och väger man sällskapsdjuren mot deras vilda kusiner får man en ganska talande bild av utvecklingen: vi byggde ju sällskapsdjur av vargar och i dag finns det ungefär 400 miljoner domesticerade hundar medan 200 000 vargar strövar i de krympande skogarna.

Skogen har klarat sig lite bättre för även om människan fäller runt 15 miljarder träd om året finns det fortfarande runt tretusen miljarder träd på planeten. Fast det fanns mer än dubbelt så många träd innan vi började såga på allvar för ungefär 11000 år sen. Skeppen och husen teleporterades ju inte heller hit. Inte ens möblerna. Billybokhyllorna fanns här hela tiden. Precis som vi. Allt är bara byggstenar som sorteras om.

Det föds drygt fyra människor i sekunden. Sedan du började läsa den här texten har över fyrahundra nya människor förlösts, skrikande av hunger, läppjande efter ett bröst att suga byggstenar från.

Det är lite gripande att vi fortfarande har svårt att ta in vad som händer, att konceptet vild natur (med tillhörande vilda djur) snart är borta. Kurvorna kommer liksom inte att vända bara för några av oss börjat dricka sojamjölk.

Om något årtionde kommer köttet i våra hamburgare förvisso vara konstodlat i ett slags köttbryggerier och då sjunker väl mängden boskapsdjur igen vilket är bra för både atmosfären och samvetet – när framtiden talar om vår tids barbari kommer det vara behandlingen av boskapsdjuren de pekar på – men den stora omsorteringen upphör inte.

Det händer att jag tänker på undergången. Att tornen vi bygger av plundrade legobitar kanske måste rasa till sist. Att det kanske är det enda möjliga slutet på berättelsen om ett djur som lärde sig göra upp eld och bygga hundar av vargar.

Och att det enda som faktiskt kan leva för alltid är det som inte fanns här hela tiden: berättelsen om vad som hände. Tyngdlös och oförstörbar så länge någon lyssnar.

Böcker och instrument faller ju sönder med tiden men berättelser kan verkligen leva för alltid. De behöver inte karvas in i byggstenar.

Ibland tänker jag att vår enda chans att säkra en plats i evigheten är att bygga en riktig stor sändare och bara skjuta ut hela berättelsen i rymden. Kunskapen och sagorna och musiken, inknölade i en enda rungande signal.

Kanske är det så civilisationer dör? Med en ton som lämnar rummet medan tornen faller sönder.

Det är också en kittlande tanke, att universum kanske sjunger av den sortens toner och att det bara är de som ska dö som kan höra dem. För att djur som blivit så duktiga på att sortera om byggstenar att de kan bygga en mottagare – en punkt vi själva passerade för ett ögonblick sen – redan är dömda att bygga för höga torn.

Det är en mörk tanke men den tänktes i alla fall på årets ljusaste dag. Tur att någon tänker på balansen.

5 smarta saker du enkelt kan göra för miljön 00:34

avAndrev Walden

ARTIKELN HANDLAR OM