Mejla

Martina Haag

Jakten på det perfekta håret

Publicerad:
Uppdaterad:
Det blev inte som Cleopatra eller Uma Thurman i ”Pulp Fiction”. Det blev Rulle i ”Nöjesmassakern”.

Min kompis Mimmi har haft sitt svarta axellånga Kleopatrahår med lugg så länge jag har känt henne, men ibland måste man bara våga kasta sig ut och prova på något nytt i stället. Så nu i helgen, när hon var i London, lyckas hon få en tid hos självaste Vidal Sasson.

När han kommer fram till henne i friserstolen säger hon djärvt:

– Du får helt fria händer, gör precis vad du vill.

Han tittar noga på henne från alla håll och kanter, han backar två steg och ser på henne i spegeln, till sist slår han ut med armarna:

– I’m sorry. There’s nothing I can do. It’s perfect.

Så hon fick bara resa sig upp och gå ut från salongen med sin för alltid perfekta frisyr och sitt perfekta hår.

Mitt perfekta hår däremot känns inte fullt så perfekt som det skulle kunna vara. Min riktiga hårfärg är, som det så coolt heter, mörkblond. Översatt till vadmanserispegelnspråk betyder det beigegrått. Så jag kastar mig också ut och går, i och för sig inte till Vidal Sasson i London, utan till en helt vanlig frisör i Bromma och säger:

– Du får helt fria händer, gör precis vad du vill, säger jag modigt, jag kanske ska ha det lite Kleopatraaktigt, vad tycker du?

Jag får alldeles korpsvart hår och spikrak lugg. Här skulle man ju kunna tro att jag kommer utsvassande från frisören som Uma Thurman i Pulp Fiction. Det gör jag inte. Bakom frisersalongsdörren kikar Sven Melander fram som den där Rulle. Fast blekare. Beigeblonda ska inte ha knallsvart hår, det ser mest ut som en mössa. Jag måste göra om.

Jag beställer tid på en jättedyr salong inne i stan. På Odenplan. Nu ska jag bli klassiskt blond i stället. Som prinsessan Madeleine. Det tar ganska lång tid att bleka ner mitt hår från svart, man måste vänta några veckor mellan varje blekning för det sliter så otroligt på hårstråna att bleka, och ett tag är jag nästan gråhårig eftersom man bara får bleka lite i taget, mitt hår blir dessutom tunnare och svagare för varje blekningsomgång. Men till slut är jag blond. Lite gulhårigare än Madeleine. Och mycket rödare i ansiktet. Det är väldigt vad röd man blir i ansiktet av ljusblont hår. Måste ha skitmycket underlagskräm dagligen.

Mimmi kom förbi för några dagar sen med sitt perfekta hår och sa att hon egentligen är lite sugen på att färga ­håret rött. ”Det blir så snyggt ihop med gröna kläder”, säger hon. När Mimmi ­hade gått hem kom jag faktiskt på, att jag nog också egentligen är en rödhårig person, innerst inne.

Jag beställer tid hos en ännu dyrare frisersalong på Östermalm och går dit med handväskan full av tidningsbilder på snygga rödhåriga människor. Jag och frisören tittar tillsammans på massvis med färgprover och bestämmer oss tillslut för en höstlövsknistrig stark röd färg. Toppensnyggt! Han går iväg med bestämda steg för att blanda ihop färgen. Jag samlar ihop en ordentlig hög med tidningar och sätter mig tillrätta i stolen och tänker på alla snygga gröna kläder som jag ska ha till mitt röda hår.

Men när jag tittar upp igen ser frisören ledsen ut. Det är problem med mitt hår. ”Det är överpreparerat” säger han. Mina trötta små hårstrån tar inte in någonting över­huvudtaget nu. Och då går det inte att göra någonting mer åt färgen. Nu är det stängt, för lång tid framåt. Mitt hår måste få chans att återhämta sig, det bästa vore egentligen om jag klippte av alltihop och började om från början.

Jag går ut från salongen med mitt lilla trötta hår. Mitt planerade fantastiska rödflammande midjelånga BreeVanDerKamphår blev några korta små testar av, ja, vad är det för färg egentligen? Det är liksom hudfärgat. Man ser inte var ansiktet slutar och var själva håret börjar. Hud-hår. Om jag har hudfärgad t-shirt också blir jag som en beige Barbapappa. Barbabeige. Barbahud. Barbachampinjon.

– Det måste få växa ut, sa min frisör. Och mitt hår som växer så otroligt långsamt, det kommer att ta minst fem år.

Jag kommer fira min 50- årsdag i mitt Hud-hår. Och mössa hjälper inte. Jag tillhör de personer som inte blir det minsta gullig eller cool i mössa. Klädd i toppluva blir jag: En Tant i luva. Jag blir Kerstin Thorvall i keps och i Jack­NicholsonGökboetmössa blir jag eh… ja, en av de andra Gökboetpatienterna. Peruk känns lite väl överdrivet och jag vet redan nu att jag INTE BLIR Carina Berg om jag rakar av mig håret. Jag blir Ingvar Oldsberg.

Det enda vettiga jag kan göra i det här läget är att försöka dra uppmärksamheten från mitt hår. Så att man lägger märke till andra saker när jag kommer gående. Som en rolig jacka.

Provar en rolig färgglad stickad jacka med stora broderade blommor. Neh! Inte så bra. Men en modern moccakappa med fuskpälskanter kan få den mest trista lilla tant att direkttransformeras till Kate Moss. Lite bohemchic, sådär. Då kan man ha lite trassligt hår till pälsen, med flit, jag kan vara en fransk 60-talsfilmstjärna. Jag susar snabbt in i provhytten. Kollar i spegeln. Stoffe från De kallar oss mods tittar deppat tillbaks.

Går ­bestämt ut från NK. Det är så –97 att försöka likna kändisar.

avMartina Haag

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM