Mejla

Oisin Cantwell

Polisen måste prioritera hoten

Publicerad:

Något har hänt under hösten.

Hoten mot journalister och opinionsbildare tycks ha blivit grövre, eller i varje fall synligare.

Varför bekämpar inte polisen detta angrepp på ett öppet, demokratiskt Sverige?

Åsa Linderborg, denna tidnings kulturchef, skrev i går en oerhört viktig text om den mobb som har varit ute efter henne sedan hon initierade en granskning av rasistiska och högerextrema sajter.

Floderna av hatmejl, om nätterna sms om hur hon lämpligast ska knullas, de direkta mordhoten: till slut tvingas hon och hennes barn flytta.

Skakande läsning även för oss som vet vad det numera innebär att i det offentliga samtalet påpeka att även svartskallar, homosexuella, feminister och kulturmarxister har ett existensberättigande.

Hatet har för all del alltid funnits. Men de marginaliserade knäppgökar som för bara femton år sedan delade ut stenciler utanför Systembolaget som ingen brydde sig om har i dag en helt annan plattform.

Det märks. En undersökning som Tidningsutgivarna gjorde 2011 visade att på 70 procent av medlemsföretagen hade personalen fått hot riktade mot sig, nio procent svarade att personal hade utsatts för våld.

Det känns som att det har blivit värre under hösten. Vad detta beror på vet jag inte. Möjligen den ökande arbetslösheten. Möjligen har Sverige polariserats ytterligare efter järnrörsfilmen: anhängare till Sverigedemokraterna känner sig trängda och reagerar med ursinne.

Vad gör åklagare och polis, myndigheter som stoltserar med att ha inrättat it-enheter över hela landet, åt dessa hatsajter, denna miljö där kriminalitet som hets mot folkgrupp, förtal och olaga hot florerar?

Rycker på axlarna, vad det verkar. Det är svårigheter med ip-nummer hit och anonymitet dit och motvilligt inledda förundersökningar som snabbt läggs ner.

Nej, det är inte enkelt att bekämpa brott som rör sig i skuggor och anonymitet. Men alls inte omöjligt.

Om nu den största hatsajten har lagt sin server utomlands är det väl bara att inleda ett internationellt polissamarbete? Göra tillslag, säkra information, genomföra husrannsakningar, beslagta datorer?

Säpo tycks leva kvar i en tid där packade skinnhuvuden skrålade till Ultima Thule. I en rapport om politisk extremism härom året skrev säkerhetspolisen så här:

"Även om det händer att vit makt-aktivister hotar journalister, har miljön inte förmåga att helt slå ut eller allvarligt skada någon av dessa funktioner. Följaktligen utgör vit makt-miljön inte något hot mot det demokratiska statsskicket eller någon av dess grundläggande funktioner".

Det är struntprat. Det som till exempel Åsa Linderborg utsätts för kan tysta röster, vilket i förlängningen hotar yttrandefriheten och därmed demokratin.

Säpo säger sig sakna resurser för att övervaka hatsajterna. Det är allvarligt, för näste Breivik identifieras inte genom konventionell spaning på extrema grupper. Han rör sig nämligen inte i sådana kretsar. Näste Breivik avslöjas genom att ha diskussionsforum och kommentarsfält under uppsyn.

Där hämtar han sin näring, där bygger han upp sitt hat. 

Det är nu inte bara polisen som bär ansvaret för slappheten och det bristande kunnandet. Myndigheten får direktiv om vilka brott som ska prioriteras från regering och riksdag.

För ett år sedan presenterade regeringen en "handlingsplan mot våldsbejakande extremism". 15 ambitiösa punkter, men inte ett ord om möjliga polisiära insatser.

Polisen måste börja prioritera detta mörka hat. Innan något mycket allvarligt inträffar, inte efter.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN