Mejla

Monica Gunne

Problem som alla stater måste lösa tillsammans

Det var drag i den politiska debatten i SVT:s ”Agenda” i förrgår.

Åtta pålästa partiledare stod vid sina pulpeter och slogs för folk och fosterland.

Det var hugg och slag.
Samma dag hade Alliansen en artikel i Dagens Nyheter där man bland annat avhandlade jobbskatte­avdrag, ”höjda brytpunkter”, budget, skattesatser och högre ”disponibel” inkomst. Fastighetsskatt, bolagsskatt, arvsskatt, rot- och rut-avdrag. Man vill ha sänkt skatt för pensionärer och mer i plånboken för 1,7 miljoner svenskar.

Det var fullt ös.

Och vid pulpeterna i ”Agenda” talades om den stigande arbetslösheten, skolan, polisen och de regionala skillnaderna inom vård och omsorg. Man talade också om de ökande flyktingströmmarna till fort Europa och om drunkningskatastrofen utanför ön Lampedusa i Italien.

Båtolyckan då 210 människor drunknade, flera av dem barn.
SD:s Jimmie Åkesson sa att Sverige redan har en för stor invandring och att vi inte kan ”svälja” fler. Medan statsminister Reinfeldt tyckte att fler länder skulle ta ett större ansvar för de gemensamma asylreglerna. Att fler länder borde ta emot fler flyktingar.

Ja, vad händer i en människa när hon har bestämt sig för att lämna allt och ge sig i väg? Kroppen måste väl på något sätt ha förberett sig för den farliga resan långt innan vi har fattat att vi måste ge oss i väg. Att vi måste ge oss i väg på den osäkra resan, som vi inte kan vara säkra på att överleva.

I dag tvingas 45 miljoner människor till ett sånt beslut. Och det kan handla om allt ifrån hunger, livsfarliga arbetsvillkor, inbördeskrig, diktatur och förtryck. Men det kan också handla om en svidande skam för att inte längre kunna försörja sin familj.
Men vad är det som till sist får vårt förnuft att inse, att det inte längre finns någon återvändo? Att vi står där med beslutet: att kanske leva eller gå under?

Ja, vad händer i våra kroppar när bara ett enda återstår: att lämna allt och ge sig i väg?

Och det är så här jag tänker, när jag hör det där futtiga om de ”höjda brytpunkterna”.
Men är de oändliga flyktingströmmarna bara ett ”svenskt” problem?

Knappast. Det är ett globalt problem.

Det är som med klimatet som också är på väg att kollapsa. Det är något som världens alla stater måste lösa.

Och som de måste lösa tillsammans.

Nu.

avMonica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM