Världen rämnar utanför fönstret

Foto: GUSTAF TRONARP
Protester på flygplatsen i Washington.
KOLUMNISTER

På CNN rapporterar nyhetsankaret om ”chaos and confusion across the globe” och jag tittar på overkliga scener från amerikanska flygplatser där oskyldiga människor fastnat i kontroller på grund av sin härkomst medan jag hänger tvätt.
Små gråa strumpor, en prickig som saknar sin maka, kalsonger med rymdmotiv, en tröja med vita dinosaurier, en pyjamas som kan lysa i mörkret.

På eftermiddagen går vi och köper skridskor, min son är uppspelt och stolt och deklarerar att de ska få ligga bredvid honom i sängen i natt.

Flashar i mobilen, sms från vänner som inte längre får resa in i USA, upprop på Facebook, rubriker om familjer som splittras och en femåring som i flera timmar fick hållas åtskild från sin mamma. Människor som tvingats visa upp sina sociala medier-uppdateringar eller vittna om sin religiösa tro.

”Kan du leka med mig?”

Och vi leker, min son och jag, vi färglägger träd och grisar och pratar om varför myggor suger blod.

På Twitter läser jag om en man som inte får besöka sin sjuka släkting, om forskaren som inte kan återvända till sin arbetsplats, om skådespelaren som kanske inte får åka till Oscargalan. På CNN har folksamlingarna växt i snabb takt och nu står tusentals och viftar med plakat i en protest mot president Donald Trump och hans senaste beslut.

Sedan lagar jag mat till min son, borstar hans sockergrynständer med Hello Kitty-tandkräm och nattar kind mot kind. Det kunde varit en alldeles vanlig söndag men det känns inte som en vanlig söndag.

Tidningen fortsätter att komma, diskmaskinen ska tömmas och osten sjunger på sista versen, vi måste köpa en ny i morgon.
Livet pågår men världen tycks rämna utanför fönstret.

Jag funderar över vad jag ska skriva i min kolumn den här veckan, kanske något uppmuntrande och inspirerande? Gör några halvtappra försök, tvingas lägga ifrån mig datorn.

Kanske kan jag berätta om min synestesi? Detta neurologiska fenomen som gör att jag ser siffror och bokstäver i olika färger och som folk brukar finna så spännande att höra om.

Men fingrarna hittar inte tangenterna för en mörk förlamande skugga ligger liksom över alltihop.

Den där domedagsklockan visar två och en halv minuter i tolv och det är ju så mycket vi måste hinna med.

I hallen står skridskorna och blänker. Det kommer en morgondag och då ska vi köpa ost och fortsätta vifta med plakat. Något annat är fortfarande otänkbart.