Sluta se mäns våld mot kvinnor som oundvikligt

Foto: Anders Wiklund/TT
KOLUMNISTER

Att växa upp som kvinna är att successivt bli varse hur farligt det är att liera sig med en man, samtidigt som samhällets alla konventioner uppmuntrar oss att göra just det.

Den feministiska aktivisten Gloria Steinem rörde upp känslor när hon i en intervju för några år sedan påstod att fler amerikanska kvinnor dödats av sin partner än antalet amerikaner som fått sätta livet till i attackerna den 11 september 2001 OCH de två följande invasionskrigen mot Afghanistan och Irak.

Det tog inte lång tid för faktacheck-tjänsterna att konstatera att hon hade rätt, och det med råge.

Medan strax under 10 000 soldater och civila dött i strid eller terrorattentat, mördades fler än 15 000 amerikanska kvinnor under samma period av sin partner.

Kriget mot kvinnorna kräver fler offer än kriget mot terroristerna också i västvärldens största demokrati. Och ändå pratar vi om det ena som relationsproblem och det andra som en politisk skuldräkning. Medan de som dör i konventionella krig blir martyrer renderar döden i parförhållandet inte några statsbegravningar. Inga minnesplaketter spikas upp över kvinnorna som mördats av en man som påstod att han älskade dem. I stället för tysta minuter – kompakt tystnad.

Reaktionerna på dokumentären om Josefin Nilssons liv och död har varit starka. Det handlar förstås till viss del om att offret var en folkkär artist och förövaren en uppburen skådespelare. Det blottar också ett par av de vanligaste vanföreställningarna om våldsamma män, bland annat att de som straffas också döms till ett liv i utkanten av samhällets acceptans. Men så är inte fallet ens för kändisar, vare sig de är artister, idrottsmän eller politiker. Ganska snart efter fällande dom och avtjänat straff kan de uträtta sitt värv igen, efter ett par år är historien oftast glömd.

En annan idé många är övertygade om är att de själva skulle sätta ner foten så fort de anade oråd på jobbet eller i bekantskapskretsen. Det är en god föresats med tveksam tillförlitlighet. Jag är knappast den enda i min generation som minns läraren som ofta kom till skolan med oklara märken i ansiktet eller paret i villaområdet som ryktades ha en ”stormig” relation. Jag kan inte minnas att vi en enda gång pratade om dem som potentiella brottsoffer, eller ens försökte ta reda på mer. I vuxen ålder har jag träffat så många drabbade kvinnor att jag tappat räkningen.

Men kanske är det faktiskt annorlunda nu? Kanske har medvetandet efter MeToo gjort något också kring våldet som drabbar kvinnor. Språkbruket har alldeles oavsett kommit ifatt verkligheten. Luddiga begrepp som ”våld inom äktenskapet”, som effektivt duckar skuldfördelningen, har på senare år fått ge vika för ”mäns våld mot kvinnor”. Ordet ”femicide/feminicide” används i olika varianter på allt fler språk och beskriver kvinnor som dödas på grund av sitt kön. Sådana glidningar kan tyckas som detaljer, men är viktiga för att verbalisera våldet som drabbar kvinnor just för att de är kvinnor.

Nästan alla män som slår känner någon form av legitimitet bakom sitt handlande. Det betyder inte nödvändigtvis att samhället har överseende med att män dödar kvinnor, mer en sorts resignerad acceptans för att det trots allt händer och händer igen. Det viktigaste vi kan göra är att sluta behandla det som en oundviklig familjetragedi.


En av tre kvinnor drabbas

  • Enligt FN drabbas en av tre kvinnor någon gång i livet av könsrelaterat våld. Hälften av de kvinnor som dödades 2012 i världen mördades av sin partner eller familj. Motsvarande siffra för mördade män var en av tjugo, alltså runt fem procent.

Till dig som lever med våld i nära relation 00:30

PODCAST: Hör mer av Johanna Frändén i Bank och Frändéns podd

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM