Vad kan vi lära oss av en tiggare med sex miljoner?

Andrev Walden om en osannolik nyhet, vårdslösa opinionsbildare och konsekvensneutralitetens bedrägliga charm

Foto: TT
KOLUMNISTER

När Upsala Nya Tidning publicerade nyheten om tiggaren som gripits med sex miljoner kronor i kontanter var vi många som kisade mot mobiltelefonen och tänkte att det är någonting här som inte stämmer.

Det tanken tänktes naturligtvis även på UNT:s redaktion men eftersom en poliskälla hade använt begreppet “tiggare” valde man att ta med den osannolika men kittlande detaljen i publiceringen. För säkerhets skull redan i rubriken: “Tiggare greps i Uppsala med sex miljoner”.

Att någonting inte stämde anade väl även de flesta politiker och opinionsbildare för det var bara en handfull av polariseringens mest vårdslösa maskinister som omedelbart sträckte sig efter versaler och #svpol-taggar.


Skärmdumpar från olika mediesajter.

Men det räckte för att antända undervegetationen i sociala medier och snart var artikeln landets hetaste på nätet. Den skulle få 150000 sidvisningar och över 15000 delningar och interaktioner på Facebook där krav på tiggeriförbud varvades med migrationspolitiska skrik.

Och när en nyhet rusar i sociala medier vill andra vara med och dela på den trafikdrivande kakan. Redaktörer på Aftonbladet, Expressen, DN, GP och SVT tänkte väl ungefär samma sak, det är någonting här som inte stämmer, men ville inte heller vänta. Även kvällstidningarna unnade sig en tiggare i rubrikerna medan andra redan från början garderade sig bakom formuleringar av typen “tiggande man”. På botten av internet skruvade det-går-åt-helvete-rörelsens “alternativmedier" åt andra hållet och tonsatte nyheten om den förmögne tiggaren med behändiga arkivbilder från verkligheten.


Skärmdumpar från olika ”alternativmedier”.

En liten politisk bomb, eller åtminstone handgranat, hade briserat en tisdag i februari. I Sverige 2018 är ordet tiggare etniskt och politiskt färdigladdat och även om det i grunden fanns språklig täckning för ordvalet – mannen hade ju frågat främlingar om busspengar – visste alla som publicerade nyheten hur den skulle läsas och hanteras i väntan på ytterligare information (som förhoppningsvis skulle stilla den där känslan av att någonting inte stämde).

Att både “tiggare” och “tiggande” i praktiken betyder någonting mer idag än det gjorde för tio år sen illustrerades med all önskvärd tydlighet av de från början engagerade läsarnas plötsliga ointresse för historien när det visade sig vara en man av nordiskt ursprung som inte heller var tiggare (i betydelsen person som livnär sig på tiggeri).

De flesta städade sina artiklar i takt med att detta blev känt men inte “alternativmedierna”. Där ser det i skrivande stund ut precis som det gjorde tisdags och flera opinionsbildare som red nyheten i sociala medier har inte vidrört uppföljningen.

Så vem bär egentligen ansvaret för att de där artiklarna ligger och skvalpar på botten av nätet och att tusentals som nåddes av den ursprungliga rubriken aldrig nås av uppföljningen?

Jag föreslog själv att UNT kunde bidra med medial städhjälp genom att kontakta de där “alternativmedierna” och be dem korrigera artiklar där UNT används som källa och förtroendekapital. Det tyckte redaktionschefen Jens Petterson var en bra idé men om han faktiskt sjösatte den så hjälpte det uppenbarligen inte ändå.

Ett av grundproblemen belyste Jens Pettersson i alla fall (ofrivilligt) när han skulle försvara eller åtminstone förklara publiceringen i en intervju med branschtidningen Resumé:

– Vi hade så klart gärna gett våra läsare mer klargörande uppgifter redan i den första artikeln, men så fungerar inte den digitala journalistiken.

Varpå jag hävdade att det är precis så den digitala journalistiken fungerar, eller måste fungera. Marknaden för snabba och svajiga nyheter är liksom redan säkrad av tusentals hemskolade redaktörer i sociala medier.

Jens Pettersson försvarade också publiceringen med att UNT “sätter konsekvensneutraliteten högt" och lyckades i samma stund göra ovanligt dålig reklam för konsekvensneutraliteten – det vill säga den omstridda idén om att det inte är journalistikens uppgift att bekymra sig om följderna av en publicering.
Samtidigt vet jag ju att den här sortens kritik – precis som en storm mot en rasistisk bild i H&M:s nätbutik – tenderar att överdramatiseras i sökandet efter uppsåt och skuld där det ofta bara finns olyckliga sammanträffanden.

Skit händer, så att säga. Det fanns flera omständigheter som skymde sikten i Uppsala. Som att en man dagen innan hade dömts för trafficking efter att han tvingat åtta personer till just Uppsala för att tigga och tjänat drygt en miljon på brottsverksamheten.

Det verkligt olyckliga är att vissa debattörer, som GP-kolumnisten Håkan Boström, försöker vända den här pannkakan till ett argument för konsekvensneutralitet. Publicera uppgifter om etnicitet och nationalitet så slipper vi spekulation och ryktesspridning! Ungefär. Ett kreativ smide som mynnar ut i den skenbart omtänksamma meningen “…inställningen att läsarna inte kan ‘hantera’ fakta är förlegad”.

I diskussioner om konsekvensneutralitet brukar man höra argument av typen “skriv ut allt så får läsarna själva avgöra vad som är viktigt” och det är lite komiskt eftersom vi inte alls är förmögna att avgöra vad som är viktigt. Det är ett beteendevetenskapligt förankrat faktum.

För det första tycker vi att allting som bekräftar vår egen bild av verkligheten är viktigare än det som inte gör det. Det är det där som brukar kallas konfirmeringsbias.

För det andra (och det här har jag skrivit om flera gånger tidigare men det tål att upprepas): den mänskliga hjärnan är en effektiv apparat som grupperar saker. Människor till exempel. Efter alla möjliga markörer. Kön, klass, hudfärg, kultur, språk, musiksmak, yrke, fotbollshalsdukar och så vidare. Vi sorterar också oss själva i en eller flera grupper och det är i regel bara där – i det som beteendevetenskapen kallar ingrupper – som vi är fullt förmögna att sortera andra människor som individer. I utgrupperna kan enskilda individers handlingar däremot bli avgörande för vår syn på samtliga individer i gruppen.

Det är därför du som tillhör den majoritet av svenskarna som delar pigment och kultur med till exempel Hagamannen inte drog några slutsatser om gruppen svenska män när förövarens namn och bild publicerades men åtminstone fick ansträngda dig för att inte dra några slutsatser om papperslösa uzbeker efter terrordådet på Drottninggatan.

Med en journalistik som fullt ut förhöll sig till de här mänskliga “handikappen” – eller kort sagt vår oförmåga att avgöra vad som är viktigt – skulle namn och bild aldrig publiceras ens på dömda brottslingar (oavsett etnicitet eller nationalitet eftersom vi även utrustats med slutledningsförmåga).

En sån journalistik har vi inte. Däremot har kåren enats om tålamodsprövande varsamhet med uppgifter som pekar ut en grupp – vilket fakta om en enskild förövares grupptillhörighet alltså gör men bara när förövaren tillhör en utgrupp. Inte annars. Konsekvensneutral journalistik är alltså i praktiken enbart neutral för avsändaren, inte mottagaren.

Vi kan inte gärna förbjuda opinionsbildare att utnyttja den här mekanismen – den utnyttjas idag friskt, inte minst mot utgruppen tiggande EU-migranter – men vi kan vårda varsamhetsnormen. Även när den attackeras som “politisk korrekthet”.

ARTIKELN HANDLAR OM