Mejla

Ronnie Sandahl

Mormor lämnade sina fotspår på biblioteket

KOLUMNISTER

Mormor var aldrig sen med sina låneböcker.

Jag däremot, en notorisk sölare, står här vid lånedisken på biblioteket i Gnesta. Saknaden flammar upp.

Allt går visserligen åt helvete i tillväxtens och den heliga privatiseringens namn, men det är fortfarande gratis att låna böcker på biblioteket.

Det skulle jag vilja berätta för mormor.

Mormor läste snabbt och glupskt. Hela Konsumkassar med litteratur från biblioteket i Falköping. Hon tyckte att det var fantastiskt att man fick låna hur många man ville, helt utan kostnad.

Men böcker som innehöll för många svordomar lade hon ifrån sig. Jag minns att ”Populärmusik från Vittula” gick det ödet till mötes.

Just det där förstod jag inte. Mormor var så öppen och modern. Som pensionär var hennes liv i konstant framåtrörelse: bibliotekets böcker och tevens ”Jeopardy” blev det universitet hon aldrig tidigare hade fått gå. Hon ville inte gärna vara kategorisk. Det fanns alltid två sidor.

Men på en punkt var hon hård som granit: svordomar är ett resultat av författarens brister.

Man vet så lite om människor. När farmor dog några år tidigare hittade pappa dikter i tegelhuset på Elvagatan 11. Det var svårt att föreställa sig.

Men efteråt har det blivit mitt kanske främsta minne av henne, dikterna som ingen kände till, insikten om att människor alltid är mer än vad man tror.

Mormor kände jag bättre, vi stod nära. Ändå har det flera gånger slagit mig att jag inte minns vilka böcker hon läste och tyckte om.

Tiden grumlar. Det har gått snart fem år sedan jag för sista gången satt på hennes balkong och åt vaniljdrömmar, snart fem år sedan telefonen ringde och en bilolycka hade inträffat.

Jag går aldrig till hennes grav, men jag försöker alltid ta en vända förbi biblioteket.

Ett tag övervägde jag att be personalen om mormors lånelista, om det nu finns en sådan, för att sedan liksom kunna läsa mig ikapp, som ett sätt att hålla kontakten, eller kanske förstå.

Men det har inte blivit av, kanske är jag rädd för att bli besviken. Att listan ska innehålla sjuhundra amerikanska deckare som inte säger ett dugg om min mormor.

Jag går ut i solen, låneböckerna under armen. Saknaden flammar upp och försvinner.

Livet fortsätter.

Och, mormor, om du hör mig: det är fortfarande gratis att låna böcker på biblioteket.

Ännu ett tag till.

Av: 

Ronnie Sandahl

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Ronnie Sandahl