Mejla

Monica Gunne

Jag kunde inte hålla om min egen baby

Publicerad:
Uppdaterad:

Baby blues & förlossningsdepression.

Läser i en tidning att en av åtta nyförlösta mammor glider in i en depression.

En av åtta? Är inte det ganska många?

Hinner knappt tänka tanken förrän jag förflyttas 40 år tillbaka, till en BB-sal vid Umeå lasarett. Det är 1970 och vi är 40–50 nyförlösta morsor som ligger i en sal.

Alla verkar vara i fin form.

Alla utom jag.

Det är något fel på mig. Ett allvarligt fel. Det är något fel på mina armar. De är spikraka. Kan inte böja dom. Kan inte hålla om min baby. Jo, till sist kan jag det, men då uppstår nästa problem: kan inte amma. Och när jag ska flytta pojken till det andra bröstet, så kan jag inte det heller.

Armarna har stelnat igen.

Jag löser det.

Lägger pojken på sängen, säkrar honom med en hand på magen, hoppar ur bädden, går runt gaveln, vrider babyn ett halvt varv, upp i sängen och så pojken till bröstet.

Inte en droppe mjölk.

Självförtroendet i botten. Och när sonen och jag ska i väg till vägningen, så litar jag inte längre på mina armar. Tänk om jag tappar honom? Tänk om han faller i golvet?

Ny lösning: lägger sonen på en filt på golvet och drar honom sedan tvärs över salen till kön vid ”invägningen.”

Vet inte hur de andra mammorna reagerade på mina udda mamma-bestyr. Men är ändå säker på att de hade järnkoll, att de hade total uppsikt över knäpp-skallen i den mörkröda morgonrocken som gick och drog sin unge efter sig på en filt.

Levde som i en bubbla och kan därför inte i detalj beskriva vad som sedan hände. Minns i alla fall att jag överraskades av gråt. Min gråt. En gråt som lät som när ett rådjur råmar en sommarvit natt.

Ett slags hulk-råm.

Och efter det där rådjurs-brölet så tror jag att tjejerna snackade ihop sig.

De sa aldrig sina namn. De bara stod vid sängkanten och sa: ”Sätt dig upp. Böj armen. Ge honom bröstet. Ge honom bröstet, sa jag. Såja. Ser du nu hur fint han suger?”

Baby blues & förlossningsdepression.

Ja, det här var min blues-historia. Är du en av de åtta? Var inte rädd, läkningen finns där någonstans.

Jag blev frisk av de okända kvinnornas beslutsamma händer och optimistiska röster: ”Sätt dig. Böj armen. Ge honom bröstet. Såja. Ser du nu hur fint han

suger?”

Av: Monica Gunne

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN