Det är ju målet som är vägen

KOLUMNISTER

Vilken skillnad ett mål gör. Från lördagens bottenlösa förtvivlan till torsdagens hopp. En resa lika lång som mellan långfredag och påsk. Ett lag dött och på tredje dagen återuppståndet.

Är det verkligen samma lag, frågar någon efter matchen. Man han borde hellre ha frågat: Är vi samma åskådare?

I tidningarna och på tv gör sportkommentatorerna sin vanliga tvärvändning mitt i luften. Som på tecknad film.

Inget framgångslag kan finna en trognare, mer kärleksfull eller uppmuntrande kamrat än en sportkommentator. Inga förlorare en grymmare fiende. Så förbyttes lördagens ”uddlösa fiasko”, ”Uselt”, ”Pinsamt” till torsdagens ”Bragd i Berlin”.

Allt för ett mål som görs en och en halv minut före full tid. Några minuter efter att en av kommentatorerna irriterat fräst i sin mikrofon: ”Inga fler nickbollar till Ljungberg!” så nickar sagde Ljungberg i mål.

Kommentatorerna är inte trolösa, bara mänskliga. Som vi, bara så mycket mer.

Vad värre är (för oss alla som gläds åt ett pånyttfött lag): en forskare - tysk förstås - har räknat och katalogiserat 638 fotbollsmål i sitt laboratorium och kommit fram till att närmare hälften berodde på - slumpen.

Och fyraåringen står och väntar på slumpen framför tv:n som miljoner andra pojkar gör - fotbollsskor och tröja på - redo att kasta sig in på plan vid första bästa tecken från lagledarbänken. Jag frågar vilket lag han håller på.

Svaret kommer torrt och sakligt:

– De som vinner.

De som vinner. Därför att deras match är så mycket mera meningsfull.

Därför att därute på planen gör de inte bara upp om vem som ska avgå med segern. De spelar om meningen med matchen.

Varje hopplös rusch, vansinnig lobb, överoptimistisk hörna får efter målet plötsligt sin mening. Med ens blir alla dessa missade chanser en del av ett mönster. De hundra tåfjuttarna var alltså havande med en seger.

Vi ser matchen i ljuset av målet. Kriget i ljuset av vem som segrade. Den röriga, hopplösa karriären i ljuset av det sista skinande hedersuppdraget. Kärleksförhållandet i ljuset av ett kort hej då i telefonen - eller ett andlöst Ja i kyrkan.

Vi upplever livet med ögonen i backspegeln. En minut före full tid får vi veta hur det går. Och då kan vi tala om hur det var.

Carl Hamilton