De skabbiga bestarna ville slita oss i stycken

KOLUMNISTER

Vi var stärkta av ett restaurangbesök och bestämde oss för att promenera hem längs den beckmörka stranden.

Det var en tjänsteman på TV3 och jag. Han är en överliggare och en teoretiker av sådan typ att han inte ens kan börja jogga lite utan att läsa in sig så pass på ämnet att han vet exakt vilken fart, vikt, puls, steglängd och distans som krävs för att löpningen ska fungera optimalt.

Faran med denna fixering vid förflyttningens parametrar är att det inte blir så mycket joggat, än mindre raskt promenerat, vilket enligt hans senare studier numera anses ännu bättre.

Hur som helst så är stränderna här i Goa bedårande vackra och inbjudande på dagen. Så länge solen är uppe samsas mängder av turister i sina solstolar med försäljare, kor och en hel del herrelösa hundar som ligger och flämtar i värmen. Några av hundarna viftar till och med ibland på svansen.

Men när mörkret faller tar de över.

Då uppträder de som vilda urdjur i flock. De skäller och ylar och morrar och jagar skiten ur varenda levande varelse som försöker passera deras revir. Vilket vi alltså, trots varningarna, bestämde oss för att göra, främst för att hjälpa min gode vän från TV3 att övervinna sin extrema hundrädsla.

Jag vill inte gå så långt att jag liknar vår promenad vid kognitiv terapi.

Men nog fick vi närkontakt med byrackor alltid.

Redan efter 50 meter dök de första upp och började följa efter oss. De morrade dovt och började göra små utfall.

Efter ytterligare 100 meter var de sex, sju stycken som cirklade runt oss och skällde som galningar.

- Det här gör dig gott, uppmuntrade jag tv-mannen.

- Du är snart över den där löjliga hundfobin. Du kommer att vilja ha ett par varghybrider i sängen på nätterna när vi kommer till hotellet.

Han lät förstå att han ville öka farten, men hundarna var på oss hela tiden och jag varnade honom för att ta till flykten.

-Då sliter de oss i stycken här och nu, och troligen börjar de med dig, eftersom deras instinkt beordrar dem att attackera sina mest skräckslagna offer först.

Då han inte hade något val var han med på noterna. Vi skrek och skvätte sand och bländade bestarna med ficklampa så gott vi kunde.

Vi hade glömt att ta småsten med oss, men vi höll noga på regeln att aldrig backa, det skulle hundarna göra.

Min vän hade inte tid att analysera tittarsiffror och tablåer, vilket han troligen hade föredragit. Han satt inte vid sitt trygga skrivbord och han befann sig långt ifrån all litteratur som kunde hjälpt honom att fördjupa sig i lärorna om djurens beteende.

Han ville till hotellet och det fanns bara en väg: framåt, genom flockarna av skabbiga och hungriga och herrelösa och plågat revanschlystna hundar som väntade längre fram.

Det var ett par kilometer att gå i mörkret, men vi kom slutligen helskinnade fram till vårt nattkvarter.

Min vän pustade ut och erkände att denna promenad bland vilddjur hade fått honom att ta ett stort steg framåt i sin personliga utveckling.

-Tacka inte mig, sa jag. Det är du som har vunnit över dig själv, och för mig är det bara ett nöje att få se dig så glad och harmonisk. Ta vara på den här erfarenheten nu och lär dig leva med aktiva djur. Köp en jycke från före detta Jugoslavien när du kommer hem, se till att den avlats ordentligt för kamp. Det är ett utmärkt material att börja med innan du går över till hangarhundar.

Klockan var mycket. Runt hotellet ylade Goas alla bestar i dramatisk disharmoni, nu hade de bara varandra att umgås med.

De bråkade och slogs ända fram till soluppgången då mannen med färskt bröd kom cyklande och tutade frenetiskt i sitt lilla horn så att alla herrelösa hundskrällen lugnade ned sig och lade sig att sova.

Nästa dag talade doktorn lite med oss om rabies. Min vän bleknade en aning, men jag tror verkligen att han kommer att skaffa hund.

Robert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM