Ojämlikhetspolitiken en fara för demokratin

Foto: PONTUS ORRE
Partiledardebatten i TV4.
KOLUMNISTER

Under de senaste decennierna har jag varit förföljd av skattesänkningar. Dom djävlarna har sänkt min inkomstskatt gång på gång. Arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt har dessutom avskaffats. Det har blivit allt
svårare att göra rätt för sig.

Mitt lidande till följd av denna förföljelse kan visserligen betraktas som måttligt. Dessutom kan jag som alla
andra höginkomsttagare skatteplanera mig förbi överhetens lömska avsikter, fast så att säga åt andra hållet. Man kan lika lätt trixa till sig högre skatt som mer konventionella skatteplanerare trixar till sig lägre skatt. Men det finns skäl att misstänka att mitt beteende därvidlag är tämligen ovanligt inom den lyckosamt gynnade del av befolkningen där jag sorteras in, säg en halv procent.

Människor med mycket höga inkomster tenderar vanligtvis åt uppfattningen att dessa inkomster är rättvisa. Det beror på att de är högerpartister och nog finner högerns grundläggande ekonomiska teori lika sakligt korrekt som moraliskt anständig. Nämligen att rika människor blir flitiga om staten skänker dem pengar. Medan fattiga människor blir lata av statligt understöd. Därför bör man sänka skatterna för de rika och minska på socialbidrag och arbetslöshetsersättning för de fattiga.

Så långt är allt lätt att förstå. Men sen inställer sig en del frågor. Att skattesänkarhetsen när det gäller samhällets mest gynnade rasade allt vildare under de åtta åren med högerpartistisk statsminister är fullt logiskt. Mer dystert, och definitivt underligt, är att jag inte kunde iaktta några korrigeringar under de fyra åren med socialdemokratisk regering.

Tvärtom. De ekonomiska klyftorna i samhället fortsatte att öka. Klassklyftorna har under en följd av år vidgats snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. De rikare blir allt fler och rikare. De fattiga blir allt fler och fattigare.

Till dels tror jag det har att göra med politikernas kamp om mittenröster. När finansminister Magdalena Andersson inriktar sig på särskilda omsorger om ”radhusägarna i Nacka” så får det vissa bieffekter. En skattebelöning på 10 000 kronor för dylik radhusägare innebär 100 000 kronor för villaägare i Djursholm.

Förr i världen, på den socialdemokratiska tiden, kunde sådana missförhållanden rättas till med exempelvis förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Men när alla sådana korrektiv avskaffats så ökar självklart klassklyftorna. Det är knappast något mysterium.

Mysteriöst är däremot att någon miljon svenskar långt ifrån den ekonomiskt mest gynnade klassen frivilligt röstar på en höger som är inriktad på att särskilt gynna en halv procent av befolkningen. 

Vad tror alla dessa högerröstare att de röstar för? De kan knappast vara lidelsefullt övertygade om att de rikaste inom en halv procent i toppen behöver mer pengar.

Jag kan förstå att landets förmögna elit röstar höger. Men om det bara vore frågan om denna lilla grupp, med ett konkret egenintresse, som röstade på det viset skulle ju Moderaterna inte ens klara fyraprocentspärren till riksdagen.

Eftersom högern alltid varit inriktad på att särskilt gynna den ekonomiska eliten kan man undra över varifrån de där 1 279 192 rösterna kommer. Till viss del har det med snobbvärde och social status att göra. 

Skolbarnen i Täby och Danderyd är moderater för att klasskamraterna är det. Om man sympatiserar med de rikas parti så framstår man själv som rik, eller åtminstone blivande rik. 

Det är självklart ”finare” att vara moderat än ”såsse”. Men sådan psykologi räcker inte till för att förklara hur en miljon svenskar röstar för att särskilt belöna den ekonomiska överklass de själva inte tillhör.

Där faller alla teorier om ”homo economicus”, den påstått rationella människan som främst ser till sitt eget intresse.

Jag tror aldrig jag kommer att kunna förstå den här irrationella galenskapen. Och nu, med tanke på det parlamentariska läget, väntar förstås nya förbannade skattesänkningar för oss som sannerligen inte behöver dem. Och med ytterligare vidgade klassklyftor ökar antalet fattiga, missgynnade pensionärer, indragningar i vården för de mest behövande och minskade sjuk- och arbetslöshetsersättningar. Vilket i sin tur gynnar de högerextremistiska
”nationalisterna”.

Ojämlikhetspolitiken är alltså inte bara orättvis och omoralisk. Den utgör på dessvärre inte alltför lång sikt en fara för demokratin.


FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT...

  • … chefsideologen i SD, Mattias Karlssons, tal om att ”ödet” numera utsett ”en liten skara patrioter” att föra slutstriden om Sverige till ”seger eller död” reser en intressant fråga: Om SD ”segrar” innebär det i så fall att alla demokrater har dödats?

  •  … räddningen för Svenska Akademien nu närmar sig med stormsteg när kungens  man och förre Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll snart kan väljas in på den lediga juriststolen, N:o I.

Det här är Jan Guillou 00:43
ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018

Politik

Jämlikhet