Mejla

Martina Haag

Hallå – vart tog café au lait vägen?

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag behöver inte gå på gym. Jag går och handlar i stället. Bara tyngden av mjölk, mjöl, potatis, socker och kattmat överstiger med råge vad man max kan ta i bänkpress. Jag hivar upp 150-kiloskassarna på köksbordet och börjar packa in all maten i kyl, frys och skafferi.

Potatisen passar bra i svalen, tänker jag och ska precis ställa in potatispåsen i svalen. Då upptäcker jag att vi inte har någon sval. När jag tänker efter, har jag faktiskt inte haft någon sval i nån av alla de olika bostäder som jag har bott i under de senaste 30 åren. Sist vi hade sval var när jag var typ nio år. Svalen hallå? Vart tog du vägen? Varför försvann du? Är den bara borta för alltid? Kom tillbaka lilla sval!

Vad märkligt, det är ju en jättebra grej att ha i köket. Att förvara frukt och grönsaker i till exempel. Svalen har liksom i smyg bortmonterats från alla svenska hem utan att man har märkt det.

En annan grej som också helt obemärkt har försvunnit, var att man sa om saker som smakade äckligt, att det smakade Pekka Langer. (Det kan ju inte ha varit så där superkul för Pekka L.) Men det måste ju blivit så att man först sa att någonting smakade äckelpeckel och sen sa man bara Pekka och sen till slut att det smakade Pekka Langer. Fatta att ha den sägningen efter sig.

– Blä, den här osten smakar Martina Haag. Depp.

Och en annan grej som bara vips har försvunnit är café au lait! Plötsligt började alla människor säga caffe latte i stället. När? Hur? Varför? Man fick ju till och med kaffet serverat i stora koppar där det noga och pedagogiskt stod med röd och blå text: café au lait. Och det bara skedde, hela Sveriges befolkning bytte unisont över en natt. När man gick över till högertrafiken var det värsta rabaldret och en massa information i både radio och tidningar om hur man skulle gå tillväga. Men caffe latteövergången? Inte ett pip. Det bara skedde av sig självt. Mystiskt.

Om man nuförtiden går in på ett fik och beställer en café au lait så förstår de inte ens vad man menar, eller så stirrar de på en med avsmak, som om var lite bakom flötet. (Hm... lite bakom flötet. Hallå, Pekka Langer ringde och ville ha tillbaks sitt uttryck.)

Men det är så skumt att alla de här sakerna har liksom bara smugit ut ur ens medvetande. Inga folkstormar, inga protestlistor. Hallå lilla café au lait? Vart tog du vägen? Är du borta för alltid? Vart är du någonstans?

– Jag står här i svalen och smakar Pekka Langer.

avMartina Haag

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM