Bodström är farligare än Usama bin Ladin

Publicerad:
Uppdaterad:

Heter man Pousette eller Gevaert i Sverige har man ett drygt trehundra år förflutet som fransk/belgisk (”vallonsk”) invandrare. Inte konstigare än att heta Wachtmeister med lika gammalt tyskbaltiskt förflutet. Heter man Jesús Alcalá eller Pedro Aldomóvar har man ett ännu äldre arabiskt förflutet.

Betänk detta, som terroristkrigare som Thomas Bodström, folkpartister och sverigedemokrater förtränger, eller i värsta fall inte ens begriper: i framtiden blir alla medborgare med efternamn som börjar på al- lika svenska som Pedro Aldomóvar är spanjor.

Vägen dit är given, det går inte att ändra på. Frågan är bara hur smärtsam övergången av den senaste invandringsgruppen ”muslimer” till svenskar ska bli. Om majoritetskulturen i Sverige biter sig fast i traditionen med julgran kommer de flesta med al- i efternamnet att ha julgran i framtiden.

Julgran är visserligen ett tyskt påfund, men har lustigt nog ingenting att göra med de stora tyska invandringsvågorna på medeltiden utan var en modenyck som slog igenom under sent 1800-tal, ungefär när Viktor Rydberg uppfann jultomten. Kulturen förändras ryckvis och mer eller mindre slumpmässigt, men det är alltid majoriteten som avgör. Svenskar av i dag är rent kulturellt ett helt annat folk än för bara hundra år sen. Och om hundra år är det nog inte konstigare att heta Guillou än att heta Ranelid, möjligen mer känt.

Så vad ska vi då göra åt den senaste i den oändliga raden av invandringsvågor till Sverige, den vi kallar ”muslimerna”? Jag använder citationstecken därför att bara något tiotal procent av ”muslimerna” är troende utöver det allmänna svenska genomsnittet.

Förr i världen gjorde man ingenting. De tyska handelsmännen och krämarna fick jobba på i fred tills de blev svenskar, liksom valloner, balter och finnar. ”Invandring” som ett stort problem är ett modernt påfund. Men vår tid kräver mer aktiva åtgärder, framför allt att organisera jobb, bostäder och utbildning, eftersom ”muslimerna” i hög utsträckning är flyktingar (från muslimskt förtryck, nämligen), till skillnad från äldre tiders arbetskraftsinvandring. Det förefaller som ett rätt enkelt, men absolut nödvändigt, beteende. Nästan alla ”muslimer” är ju våra landsmän för evigt.

Vad vi absolut inte ska göra är att föra krig mot de senast anlända svenskarna men det är dumt nog precis vad vi gör. I april övades till och med ett så kallat låg­intensivt inbördeskrig mitt i Stockholm, med terroristattacker mot regeringsbyggnader och tunnelbana och (segrande) specialtrupper. Övningen hade konstruerats av en myndighet som heter Krisberedskapsmyndigheten och Säpo hade gjort upp förutsättningarna: muslimerna var som galna eftersom vi hade trupper i något av deras ursprungsländer, deras våldsamma demonstrationer övergick i krigshandlingar och de fick stöd av en viss opålitlig ­kolumnist i en stor tidning och så var det öppna inbördeskriget i gång. Men våra trupper nitade dem till slut.

För att tala politiska: Vilka signaler sänder en sådan övning ut till våra förorter?

Det hela är ju en logisk fortsättning på den tidigare regeringens ivriga anslutning till USA:s ”krig mot terrorismen”. Budskapet är att vi inte bara har en internationell fiende i det kriget (muslimska stater och Usama bin Ladin) utan också en inre fiende, våra senast anlända svenskar.

Det är i det kriget som cyniska eller i bästa fall korkade politiker som Thomas Bodström blir en större fara för oss alla än någonsin Usama bin Ladin. All ny terroristlagstiftning syftar till att inskränka de demokratiska rättigheterna för framför allt ”muslimer”. Eller som Thomas Bodström formulerade saken på en juristdebatt förra året när han talade för att uppgradera terroristlagarna så att de kunde gälla även svenska medborgare: ”Problemet är ju att många av dom här människorna har gått och blivit svenska medborgare.”

Formuleringen var avsedd att lugna den upprörda juristpubliken. Trösten skulle bestå i försäkran att rätten att gripa vem som helst när som helst och fängsla vem som helst när som helst utan vare sig åklagar­beslut eller bevis – det som gäller utländska ”muslimer” – bara skulle omfatta ”dom här människorna”, inte oss vita svenskar.

Sedan 11 september 2001 har tio gånger så många svenskar dött till följd av drunkning i badkaret som av terrorism. Men vi övar vårt inbördeskrig, förstärker Säpo, inskränker demokratin och övertygar ”muslimerna” om att de är våra fiender. Hittills bedriver vi ivrigt vårt interna krig mot terrorismen utan terrorister. Men jobbar vi på enligt det bodströmska receptet så skapar vi terrorism. Historien kommer att döma oss hårt. Då när Aldomòvar, eller Gaevart, eller Wachtmeister har samma värde som exempelvis Bodström.

Jan Guillou

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN