Konsten att be om ursäkt är ingen konst

KOLUMNISTER

Jag intervjuade Per Gessle en gång för många år sedan. Vi pratade mest om Tom Petty och Rickenbacker-gitarrer och sånt, men det som stannade kvar i mig var något han sa om barndomen; då man fick lära sig att skämmas.

Det vill säga då man fick lära sig att be om ursäkt när man gjort något dumt och sårat en annan människa.

Jag minns inte varför just Gessle sa så just till mig. Men han sa så och det har stannat kvar för att jag tror att jag förstod exakt vad han pratade om.

Mamma drog mig hårt i örat rakt in i bilen och hem till den där flickan vars nya jacka jag kladdat sönder med en tuschpenna. Jag bad om ursäkt och blev förlåten.

Det var på sextiotalet och det var ett infall helt utan tanke. Bara en riktigt dum grej.

Sedan dess har jag fortsatt. Jag har fortsatt att försöka leva på ett sätt som inte sårar andra människor, försökt vara en hygglig kille och försökt att inte trampa på varken folk eller djur.

Självklart har jag misslyckats. Jag har sårat och skadat och gjort illa. Impulsiv, snabb i käften och ibland bara obetänksam.

Självklart har jag misslyckats. Men bara ibland. Bara ibland gör jag något oöverlagt eller taskigt som gör någon annan ledsen eller rättmätigt förbannad.

Såtillvida är jag nog ungefär som de flesta. För det finns inga helgon eller felfria människor och som kolumnist ska man raljera och tasksparka ibland. Men den modernt elaka ironin är jag för gammal för.

I förra veckans krönika försökte jag göra mig lustig över människor som – enligt min mening – saboterar sitt utseende med blaffiga tatueringar och hisklig piercing. De som själva valt sitt öde.

Tyvärr drabbades de mest oskyldiga, de som varje dag måste söka försoning med sin olycka.

Pennan slant, fingrarna löpte amok, tanken halkade och deadline flåsade mig i nacken. Det gick åt skogen och jag formulerade mig utan avsikt på ett sätt som gjort många människor upprörda.

Konsten att be om ursäkt är ingen konst. Det kräver ingen särskild kommunikationsstrategi eller pudelpsykologi. Det enda som fordras är ett ärligt uppsåt att försöka ställa tillrätta.

Jag skulle kunna använda ord som ”förbehållslöst” eller ”tillrättaläggande”, men då låter man bara som en makthavare som avger läpparnas bekännelse. Jag föredrar att låta som en männi­ska med fel och brister. Som härmed ber alla neurosedynskadade om ursäkt för en riktigt klumpig formulering.

ARTIKELN HANDLAR OM