Neutralitetspolitiken räddade Skandinaviens judenhet från förintelse

Foto: PRESSENS BILD/TT
Medborgartåget med statsminister Per Albin Hansson i spetsen 1941.
KOLUMNISTER

I Sverigedemokraternas tokroliga försök att historiskt bevisa att Socialdemokraterna i själva verket är nazister återfinns ett resonemang värt att diskutera. Även om saken ältats i över sjuttio år. Det handlar om den svenska eftergiftspolitiken mot Nazityskland under andra världskriget. Frågeställningen kan formuleras enkelt: agerade Sverige fegt och svekfullt mot sina norska och danska grannar genom sin uppenbart tyskvänliga neutralitetspolitik?

Det hävdar SD-propagandan. Men i den hållningen är SD:arna förvisso inte ensamma. På samma barrikad återfinns såväl Churchill som Maria-Pia Boëthius och ett icke obetydligt antal danskar och norrmän.

Historiska fakta är lika välkända som i sak okontroversiella. Den 9 april 1940 anföll och ockuperade Nazityskland Danmark och Norge. Sverige förklarade sig då fortfarande neutralt. Den politiken var under första halvan av kriget nästan parodiskt tyskvänlig. Över två miljoner tyska soldater transporterades på svenska tåg. Järnmalmsexporten från Kiruna höll igång de tyska vapensmedjorna, kritik mot Tyskland undertrycktes i svensk press för att inte reta Hitler, det svenska kungahuset fjäskade å det genantaste för naziregimen, till och med vissa revynummer förbjöds av myndigheterna. Och så vidare. Allt det här är lika välkänt som genomtjatat.

De som menar att detta var en feg och svekfull politik är som sagt många och inte bara SD:are. De anser alltså att Sverige skulle ha ingripit militärt på Norges och Danmarks sida, och därmed gått i krig mot Nazityskland senast den 10 april 1940. Och det skulle ha varit modigt och principfast?

Låt oss bara tänka efter aningen. År 1940 framstod Tyskland som militärt oövervinnerligt. Polen hade krossats av blixtkriget, Danmark besegrades på några timmar, Norge på några veckor, Frankrike erövrades på någon månad, liksom Belgien och Holland.

Sverige var å andra sidan avrustat, efter ett försvarsbeslut från 1928 som byggde på föreställningen att mänskligheten omöjligt kunde vara så dåraktig att man med öppna ögon upprepade första världskrigets fasor.

Om Sverige således gått i krig mot Nazityskland 1940 hade också Sverige inom någon månad varit ockuperat. Det hade inte bara kommit att kosta 30 000–40 000 svenska liv. De danska judarna, som nästan till hundra procent räddade sig över till Sverige 1942, hade i stället utplånats. Samma sak med de norska judarna som till större delen kunde rädda sig över till Sverige året efter. Den svenska judenheten hade också förintats. 

Den danska och den norska motståndsrörelsen hade inte kunnat använda svenskt territorium, tiotusentals politiska flyktingar från grannländerna hade inte haft någonstans att fly för livet, lika lite som vi kunnat utbilda och beväpna 15 000 norska soldater i Sverige. Uppräkningen kan göras längre. 

År 1943, efter de tyska nederlagen vid Stalingrad och i Nordafrika, svängde den svenska neutralitetspolitiken successivt till förmån för de allierade. Efterhand upphörde de tyska militärtransporterna på svenska järnvägar och järnmalmsexporten till Tyskland ströps.

De som menar att detta inte var en klok utan en ”feg” politik måste följaktligen anse att vår nationella ”heder” hade varit värd förintelsen av hela den skandinaviska judenheten och tiotusentals döda svenskar, liksom att vi för denna heders skull hade kunnat avstå från all hjälp till motståndsrörelserna i Danmark och framför allt Norge.

För mig framstår den hållningen som obegriplig. Heder, mod, ära och liknande begrepp när det gäller krig hör hemma i äldre tider fram till första världskriget. Eller i dåtidens nazityska SS eller nutidens SD.

För svensk del handlade andra världskriget om att inte gå under och att hjälpa våra grannar så gott det gick. Grannarna fick aldrig den valmöjligheten, men det hade varit lika idiotiskt, och osannolikt, om de föredragit ära, heder och mod framför seger. Per Albins samlingsregerings politik var alltså klok och framgångsrik.


För övrigt

anser jag att ...

… polisfackets krav på särskild dödlig ammunition (”stoppverkan”) i tjänstepistolerna är moget för omprövning. Med den gamla och mer normala ammunitionen hade flera av de hittills dödsskjutna haft en chans att överleva.

… det är underligt att de recensenter som, högst rättvist, berömt Ulf Lundells senaste bok inte tycks ha observerat att hans syn på muslimer är närmast identisk med Sverigedemokraternas. Trots att han trovärdigt säger sig avsky SD.

… det följaktligen vore läge att bjuda kollega Ulf på middag, förslagsvis i trakten av Simrishamn. Så, kamrat Ulf, mejla mig så skall jag räkna upp några ytterligare skäl. Förutom det självklara.

Fem krig i världen vi har glömt bort 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM