Efter två år av dödshot har poeten köpt en pilbåge

Foto: Yahya Hassan
KOLUMNISTER

Bara sedan årsskiftet har de försökt mörda honom tre gånger.

Åtminstone är det vad han påstår, den danske stjärn­poeten Yahya Hassan: ett brandattentat, två knivattacker. Senast i lördags ska en skåpbil ha kört upp bredvid Hassans motor­cykel vid ett rödljus och tre män med svärd och påkar ska ha klivit ur den.

Yahya Hassan skriver direkt från sjukhuset på sin Facebooksida, förklarar hur han valde att krocka med en bil. För att åtminstone få välja sin egen död. På bilderna visar han leende upp sitt blodiga ansikte, sin brutna arm.

Jag går fram till bokhyllan och tar fram den självbetitlade diktsamlingen, den som vände upp och ned på dansk litteratur för lite drygt två år sedan.

Läser presentationstexten på baksidan: ”Statslös palestinier med danskt pass.”

Arton år gammal slog han igenom, underbarnet från förorten som skrek ut sina anklagelser med caps lock-knappen nedtryckt. De självbiografiska ­dikterna satte hans invandrade föräldrageneration i blixtbelysning, det religiösa hyckleriet, samhällets handfallenhet.

Genombrottet, det största på många år.

Malströmmen han sedan sögs ner i. Kändisskapet. ­Litteraturpriserna. Dödshoten från islamister som inte uppskattat rader som ”JAG PISSAR PÅ ALLAH OCH HANS SÄNDEBUD”. Livvaktsskyddet.

I intervjuer började han så småningom referera till sig själv som ”giraffen” efter den rikskände Marius som häromåret avlivades och obducerades inför publik på Köpenhamn Zoo.

Två år har gått. Häromdagen såg jag diktsamlingen ”YAHYA HASSAN” på bokrean. Trettio procent på reapriset.

Och Yahya Hassan slåss för sin överlevnad.

Dagligen skriver han om vardagen som jagad i hemstaden Århus. De islamistiska gängmedlemmarna som försöker bränna ner hans hem, preja hans motorcykel, hugga honom med kniv.

Yahya Hassans position är egendomlig. Såväl islamister som rasister hatar honom. Såväl medier som kulturetablissemang vänder honom ryggen.

Danska medier kan inte ens bestämma sig för hur de ska rapportera om händelserna. Är det ens allvar? En haschpsykos? ­Performancekonst?

Den ironiskt upproriska tonen förvirrar. Sättet han skämtar om sin egen förestående död.

Svenska medier har löst problemet genom att inte skriva en rad om poetens offentliga härdsmälta.

Själv har Yahya Hassan köpt en pilbåge.

Och knivar.

Samt en skottsäker väst han pressat in under den motorcykel­dress han går runt i hela dagarna.

För den som läst hans bok är det svårt att ­inte tänka på dikternas ­Yahya. Självhatet, ­ilskan, rädslan. ­Pojken som redan i första dikten blir slagen av sin pappa och sedan misshandlas rakt igenom hela boken - med påkar, knytnävar, sparkar, träribbor som brutits loss från sängen: ”SKITRÄDSLAN VAR SOM EN TOTEMPÅLE I MITT RÖVHÅL”.

För två veckor sedan reste norska Morgenbladet till Århus, och det blev tydligt att Hassan inte skämtar. Han förefaller vara en människa i fritt fall: laglös, dödslängtande. Ständigt dödshotad, ständigt jagad. Sedan en tid står han självvalt utan livvakter.

I stället slår han in den metaforiska caps lock-knappen. Ställer sig på torget med ­pilbåge och säger: Kom och ta mig, försök bara.

Och runt honom står männi­skor och ­pekar och skrattar och tar ­selfies.

Kolla ­giraffen, liksom.

Veckans bok

■ ■ Stefan Lindbergs nya roman ”Nätterna på Mon Cheri” handlar visserligen om den 33-åring som först anhölls för Palmemordet. Men det är inte bara en roman för oss garvade privat­spanare som brukar provklocka flyktvägen ­varje gång vi passerar korsningen Svea­vägen-Tunnelgatan. Lindbergs ­roman är en melankolisk sorgesång över den oändliga mordutredning som ibland brukar kallas den stora berättelsen om Sverige.

Veckans film

■ ■ Ska du bara se en film i år så är det bioaktuella ”Mustang”. Deniz Gamze Ergüvens Oscarsnominerade drama lyckas med konsten att vara både ­roligt, energiskt och fruktansvärt jävla tragiskt på samma gång. Ett mästerverk, kort sagt.

ARTIKELN HANDLAR OM