Jag trodde med rätta att aids kan drabba alla

KOLUMNISTER

För ett par år sedan dog min väninna i cancer. Det var

i alla fall vad hon lät alla tro. I staden där hon levde visste ingen om hennes hemlighet, och inte förrän ett år efter hennes

död fick jag reda på att hon i själva

verket hade burit på hivviruset

i nästan tjugo år. Bromsmedicineringen hade tillåtit henne att

leva ett nästintill normalt liv, och vi som trodde oss känna henne

väl skulle aldrig ha kunnat

lista ut hur det egentligen förhöll sig.

Det gör mig ont att veta att hon valde att bära bördan ensam. Att hon inte litade till att ens de som stod henne nära skulle kunna hantera sanningen.

Snart är det 2008, och enligt en färsk undersökning tror var fjärde svensk att hiv går att bota.

– Det är anmärkningsvärt, säger Inger Forsgren, förbundsordförande i Hiv-Sverige.

”Anmärkningsvärt” är årets underdrift, enligt min mening. Snarare ett pinsamt och skrämmande medeltidsmörker. Undersökningen visar även att var tredje över 65 år inte vill vara vän med en hivsmittad person, och att 77 procent av befolkningen inte känner någon med hiv.

Det är i alla fall vad de tror. I dag bär cirka fyra tusen personer i Sverige på hivviruset, och siffran ökar. Någonstans måste de ju bo, någon måste de känna, men de allra flesta väljer min väninnas väg, att tigande leva mitt ibland oss. Jag klandrar dem inte.

Som 70-talist blev jag varse hiv och aids strax innan jag själv klev in

i vuxenlivet. Informationskampanjen var massiv. Skådespelaren Ernst-Hugo Järegård höll långa monologer där han effektivt avskräckte från sex utan kondom, och designern Sighsten Herrgård gick öppet ut med sin sjukdom.

För oss som var unga fanns inget alternativ till säker sex. Glömde man kondomen fick man inte ligga. Skulle man ändå chansa var skräcken och ångesten efteråt så tung att man undrade om det hade varit värt det.

Jag trodde med rätta att aids kunde drabba precis vem som helst. I dag tycker var femte svensk inte att hivsmittade ska få uppehållstillstånd i Sverige. Som om sjukdomen bara drabbar lömska utländska ”hivmän”. Ja, och knarkare och bögar, förstås.

Nu har Andreas Lundstedt, sångare i popgruppen Alcazar, gått ut med att han är hivpositiv.

Det är bra att människor berättar, men lite problematiskt att det är just han. Faktum är att 50 procent i dag har smittats vid heterosexuella samlag, mot 24 procent via homosexuella. Men alltför många kommer ändå att tänka: ”Vilken tur att jag inte är homo”, eller ”Så går det när man är känd discobög”, och fortsätta ligga oreflekterat och oskyddat med det motsatta könet. In i det längsta tror man att ”det drabbar inte mig”. Statistiskt sett är det riktigt; de flesta drabbas inte. Men vad hjälper det den som blir smittad?

Sedan bromsmedicinerna kom

i mitten av 90-talet sägs det att man kan leva nästan som vanligt. Nästan, ja. Tills man blir kär, eller vill skaffa barn. Eller bara går till sjukhuset för att ta tempen. Många hivpositiva vittnar om hur sjukvårdspersonal, som ju borde vara kunnig och fördomsfri, behandlar dem som paria.

Är det verkligen så svårt att förstå att hiv kan drabba både granntanten, mamma, barnen och dig själv?

Lundstedt i all ära, men kanske behöver man även få sätta ett riktigt medelsvensson-nylle på hiv och aids för att fördomarna ska vika. Fast hjälper ens det, när så kallat civiliserade människor fortfarande, efter snart trettio år av informationskampanjer, är oroliga att ta hivsmittade

i hand? För att inte tala om att se dem i ögonen.

ARTIKELN HANDLAR OM