Min dotter ritade av mig – som elak häxa

KOLUMNISTER

Jag såg första avsnittet av singel­mammorna i måndags kväll. Joachim satt bredvid och var väl så där lagom road. Kul på samma sätt som barnmorskorna, tyckte Joachim och tittade med ett halvt öga och vek tvätt. Men han gick inte därifrån. Och det gjorde sannerligen inte jag. Det här är en produktion helt i min smak. Vanliga människor, vanliga problem. Underbart.

När jag hörde talas om singelmammorna första gången kände jag mig skeptisk. Jaha, tre snygga unga kvinnor i Stockholms innerstad med var sitt barn. Nu blir det försköning och förhärligande av livet som ensamstående mamma.

Så många ensamma mammor bor i Alvesta, har flera barn och är inte så unga och har inte gångavstånd till Medborgarplatsen.

Trailern visade den hippa, coola sidan av singelskapet med barn.

Men det gjorde inte programmet när det nu hade premiär i går kväll. Icke.

Jag höll hårt i Joachim där han satt bland barntrosor och skrynkliga lakan. Håret reste sig på armarna. Joni är 22 år och bor, ingenstans. Hon har en resesäng till sonen och åker runt hos kompisar. Hon jobbar på Hemtex och när kunderna frågar vilka handdukar hon har så svarar hon att hon inte har några handdukar.

Vad jag väntar på, men som av hänsyn till barnen förmodligen är bortklippt, är alla skrik. Mamma­skrik.

Här hemma blir jag kallad monstermamma. Min stora tjej målade en teckning där jag är en häxa och barnen står och gråter från svarta ögon. Den tar hon fram ibland.

Och då är jag ändå mamma under de bästa av förutsättningar.

Men jag blir så arg på mina barn. Det hade man ju hört innan man fick barn, att ingen kunde göra en så arg. Men lika trög som man är innan man föder, lika knockad blir man av insikten att barn väcker känslor man inte visste finns. Monsterkänslor.

Är det bara jag som är så arg, tänker jag och frågar Joachim vad han tror.

Jo, andra är så här arga, svarar han.

Men varför pratar ingen om det? På riktigt. Häromdagen blev jag så arg att jag kastade en kudde på fyraåringen. Sedan drog jag igen dörren så hårt att handtaget lossnade.

Om jag var ensamstående mamma skulle jag dra igen dörren så att dörren lossnade.

Det värsta jag har gjort, som jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin göra, är att hota med Joachim. Jag har, trots att jag är mamma, sagt till barnen: ”Nu skärper ni er annars hämtar jag pappa!”

Snacka om att gå och hämta en nyladdad älgstudsare och skjuta sönder sig i fötterna. Ta för all del inte mig på allvar, för om jag blir riktigt arg så hämtar jag det tunga artilleriet, han som nästan alltid är på match. Clever.

Hur orkar dessa unga, ensamma mammor med taskig ekonomi och dåligt samvete? Som inte kan hota med pappa i de där svaga stunderna? Jag begriper det icke.

Om någon blir sugen på att vara ensamstående mamma efter den här serien så är det en person som inte har särskilt höga krav. Som inte bryr sig om handdukar. Som inte tycker att egen härd är guld värd.

Jag hoppas att alla singelmammor hittar sina prinsar att hota med när hormoner och annat tar över. När svetten rinner och A slår B med Ronjaboken.

Jag unnar dem en man som sitter bredvid i soffan och viker tvätt med ett halvt öga på program för kvinnor om kvinnor.

ARTIKELN HANDLAR OM