Mejla

Peter Kadhammar

Bråket är oviktigt i livets eviga kamp

Publicerad:
Uppdaterad:

gävle. Det sägs att det som ­skedde i Gävle är unikt, att brandkåren aldrig ­tidigare fått rycka ut för att hjälpa polisen att avbryta ett slagsmål. Och vilket slagsmål! Brutna näsor, sönderslagna bilar, bilar som kört in i varandra, en avsvimmad karl på den dammiga grusplanen.

Man kan också säga att det som skedde är alltför vanligt, närmast banalt, nämligen att fattig slåss mot fattig om brödsmulor och småslantar.

Här finns två grupper, båda från Bulgarien, ­båda i Sverige på bärplockarturné. Ena gruppen håller till utanför Tierp, den andra är ­tillfälligtvis bosatt i en dunge inne i Gävle för att leta tomburkar ­under en musikfestival. Ett avbrott mellan blåbärsplockningen och lingonen.

Gävlegruppen hävdar att den avstyrde ett försök till dieselstöld utfört av representanter för tierparna.

– De tänkte stjäla ur en lastbil. Om de hade gjort det skulle vi fått skulden, säger Nika Ilisjeva, en 32-årig kvinna, kortväxt, ­uppjagad, med en fyraårig gosse som snor runt benen på oss.

Det är möjligt att tierparna har en annan version. Batalj ­utbröt i alla fall, och både Nikas make och bror sitter i förhör hos polisen.

Oavsett dieselfrågan var det två grupper vars revir korsades, och reviret är livsviktigt när det gäller att skrapa ihop pengar för vintern, som även i Bulgarien är lång.

Det läger Nika och hennes släktingar och vänner slagit upp är beklämmande i sin fattigdom och primitivitet. Två tält i skogsdungen. Skräp inkastat bland träden. En bred planka på några ­cementklumpar är ­kollektivets bord. Tre svarta sopsäckar: de tjänar som resväskor. Några plastkassar med tomflaskor: gårdagens arbete och lön.

Det pyr i askhögen där de lagar sin mat. Bredvid står en tom ölburk med ett plastsnöre. Det är kaffekitteln.

De flesta i gruppen, 20-30 personer, sover i bilarna vecka efter vecka, månad efter månad. Varför köper ni inte ett par tält till? För dyrt, svarar Vajsi Alexiev, en ymnigt tatuerad 20-åring. Vi måste spara allt vi kan så vi klarar vintern. Men någon ­sysselsättning kan ni väl finna i Bulgarien? Vi är romer och ­romer får inga jobb.

Det är åttonde året Nika och hennes familj plockar bär i Sverige. 2007 passade de på att söka asyl och satt fyra månader på en förläggning i Vikmanshyttan utanför Hede­mora. Det var bra, säger Nika.

– Vi hade bostad. Vi fick bidrag. Det var tryggt.

Naturligtvis fick de ­avslag, och sedan fick de avslag i Finland, och nu är de tillbaka för att plocka bär igen.

En vanlig dagsförtjänst är 100-150 kronor per person. Ett dåligt år får de bara ihop till resan hit och hem. Ett bra år - blir det mycket bär känner de sig förmögna.

2011 var ett sådant år. Nika glömmer för en stund sin oro och upprördhet, det stränga ansiktet skiner upp i ett leende. De tjänade 500 kronor per dag. De fick in så mycket att de klarade sig ett helt år.

Hur ska det gå nu? En av ­bilarna är förstörd och bort­forslad. Kanske återvänder tierparna för att fortsätta slags­målet.

Och nu kommer en av karlarna från sjukhuset, blodig, med sönderslagen näsa och trasiga byxor. Och där kommer en krum karl inifrån stan med två ynkliga ­burkar i en genomskinlig plastkasse. Och där kommer en tredje, ­honom har det gått bättre för. Den röda kassen från Intersport bågnar av burkar och flaskor.

Det gäller att koncen­trera sig på arbetet, och ­efter helgen tillbaka till Falun för att plocka ­lingon.

Sett i det perspektivet ­re­du­ceras det stora slagsmålet, det som kommer att gå till hävderna i Gävle, till en parentes i den fattiga människans eviga strävan.

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN