Popmusik som haft fel

KOLUMNISTER

Om du stör dig på vetenskapligt ­inkorrekta filmer, vänta tills du får höra popmusik.

Sade ingen. Någonsin.

Bara en sorglig liten människa skulle faktagranska popmusik och jag vill vara tydlig med att jag inte är en människa som faktagranskar popmusik. Jag bara skruvar ­lite på mig ibland. Det måste ju ­ändå ­vara normalt, att skruva lite på sig?

Jag brukar till exempel skruva lite på mig i höjd med textraden ”tiden den stannar när vi rör vid varann” i Free­styles mjukpornografiska sommarhit ”Vill ha dej” från 1981. Men jag skulle aldrig säga någonting! Om hur tiden faktiskt kan stanna (eller ­åtminstone bromsas in) men bara i ­betraktarens ögon och bara när vi ­befinner oss på ­avstånd från varandra, vid olika punkter i ett gravitationsfält och helst i när­heten av en djup gravitationsbrunn. Eller ­enkelt uttryckt: när vi absolut inte rör vid varandra.

Foto: Kai Rehn & Karin Törnblom
Popgruppen Freestyle och Eva Dahlgren.

Om Christer Sandelin ”simmade” i rymden och betraktade sin förälskelse på avstånd medan hon drev mot ett svart hål skulle han till exempel upp­leva att hennes tid bromsades in och att hennes kropp kanske slets sönder väldigt långsamt när det svarta hålet ville ha henne i mörkret hos sig. Men bara då. Om han tog hennes hand och drev med henne mot det svarta hålet skulle han se både sig själv och sitt sällskap slitas sönder i realtid. Att röra vid varandra är i själva verket en sorts garanti för att tiden ska uppföra sig som vanligt. 

Och då är det väl inte jättekonstigt om man skruvar lite på sig?

Den frågande tonen i Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna?” är också lite besvärande för det där har vi känt till ganska länge nu. Stjärnor tänds när ­stora moln av gas och stoft kollapsar till klotformade himlakroppar där trycket
i kärnan till sist blir så högt att de ­antänds inifrån och lyser upp som ­kroniskt exploderande vätebomber i rymden – vilket skulle kunna sammanfattas på en vers om Eva Dahlgren ­någon gång bestämmer sig för att infoga en duettpartner som besvarar frågan.

Jag säger inte att hon borde för JAG HAR INGA PROBLEM MED DET, bara att det finns utmärkta förutsättningar för en extra vers som är mer informativ. Om man vill.

Eva Dahlgrens uppriktiga förvirring är ändå att föredra framför den hem­skolade astrofysikern Chris ­Cornell, han som sjöng
i Soundgarden och gav oss refrängen ”black hole sun, won’t you come and wash away the rain” i en av 1990-talets mest spelade låtar.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Kanske med att ­ingenting kan vara en sol och ett svart hål på samma gång. Svarta hål bildas när resterna av en döende sol kollapsar. Så antingen är det en sol eller så är det ett svart hål. Det finns inga russinvin­druvor, så att säga.

Men om vi unnar oss att släppa den omöjlig­heten och bara ­accepterar att ett svart hål som också är en sol ­närmar sig jorden (även om det inte finns några svarta hål i närheten som kan närma sig) så kommer det svarta hålet inte bara att äta regnet. Svarta hål handplockar ­liksom inte sin föda.

Atmosfären med tillhörande luftfuktighet skulle förvisso vara bland det första som ryker när det ­svarta hålet börjar flå jorden men eftersom det också är en sol kommer alla vittnen vara förkolnade långt ­innan det svarta hålet – en undergångsmaskin med mycket sämre räckvidd än solar – kommer tillräckligt nära för att äta.

Men JAG HAR INGA PROBLEM med den här sortens poetiska svängrum, jag bara skruvar lite på mig.

Det finns emellertid en ­refräng som är konstigare.

”Jag vill ha en egen måne, jag kan åka till, där jag kan ­glömma att du lämnat mig, jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill, där stannar jag tills allting ordnat sig.”

Det är inte så att orden skaver mot ­naturlagarna – detta KAN lösas – men önskemålet är så ovanligt befängt.

Om man verkligen behöver den ­avskildhet som bara en egen måne kan garantera fungerar jordens befintliga ­måne alldeles utmärkt. Ändå. Det har faktiskt inte varit en människa där sedan 1972, året då Ted Gärdestad släppte ­singeln ”Jag vill ha en egen måne”.

När låten skrevs var det förstås mer spring på månen, men den är ju också stor. 38 miljoner kvadratkilometer ­ungefär. Nästan som hela amerikanska kontinenten. Risken att någon ska trampa förbi just där du sitter och ­väntar på att allting ska ordna sig är försvinnande liten och det var den ­redan när låten skrevs.

INGEN behöver en egen måne. Inte för att vara ifred i alla fall.

Möjligheten att äga en måne regleras förresten i rymdfördraget (Traité de l’espace) från 1967, som Sverige skrev under sex år innan Ted Gärdestad sjöng ”Jag vill ha en egen måne”. Det är alltså inte bara oskönt att vilja ha en egen, det är ett krav i strid mot internationell rätt.

Om man verkligen behöver en ­otrafikerad måne som i alla fall känns egen får man söka sig längre ut i sol­systemet. Mycket längre. Merkurius och Venus har inga månar alls. Mars har två månar, Phobos och Deimos, men de är små och fula och gravita­tionen är så svag att det uttalade ­behovet av att sitta på månen kan mynna ut i rätt gripande scener.

Jupiter har 69 kända månar men de badar i farlig strålning­ från den jättelika gasplaneten de snurrar runt. Någon av Saturnus 62 månar kunde fungera men nu är vi 1,2 miljarder kilometer från jorden och du behöver bygga en farkost som gör 137 000 kilometer i timmen för att ta dig dit på ett år. Det finns ­liksom en risk att ”allting ­ordnat sig” redan innan du är framme. Så att säga.

Men inget av det här skulle jag säga. Förstås. JAG HAR INGA PROBLEM MED DET.

Det ser man tydligt på versalerna.

ARTIKELN HANDLAR OM