Kristersson är som Batra men man – och svamlar bättre

Foto: Johan Nilsson/TT
Birgitta Ohlsson, Anna Kinberg Batra och Mona Sahlin.
KOLUMNISTER

Inom loppet av bara några veckor har Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra och Birgitta Ohlsson, utmanare om posten hos Liberalerna, aviserat att de lämnar politiken.

Kinberg Batra tvingades bort på grund av fallande förtroende från länsförbunden och Birgitta Ohlsson stöp när hon utmanade Jan Björklund om partiledarposten (hej Jan!).

Skilda öden kan det tyckas, så då kan vi väl avskriva att det skulle handla om kön?

Nja, tänk om det vore så enkelt.

Om patriarkatet hade bekänt färg så fort det la hinder för kvinnors framfart hade det antagligen varit dött sedan länge. Nu är ju sexismen av betydligt mer komplex karaktär än så och det är nästan bara när man kvantifierar med hjälp av statistik (löner, pensioner, toppositioner inom näringslivet) som den blir kalla fakta. 

Men låt oss göra ett kvalitativt försök på individnivå, för något betyder det väl när två ledande kvinnliga politiker lämnar sina uppdrag samtidigt.

Birgitta Ohlsson är den duktiga flickan som kört sitt eget race genom nästan hela karriären, också då agendan brutit med partiets officiella. Det kan man givetvis ha åsikter om. Att hon är den företrädare med överlägset mest genomslag i Liberalernas offentliga kommunikation är däremot tämligen obestridligt. Att Ohlsson är uppskattad långt utanför de egna leden likaså.

Partiets medlemmar har sett stödet sjunka i två raka val under nuvarande ledare, och bara den med akut dödslängtan kan tycka att opinionskurvan ser lovande ut. Jan Björklund är kanske en sorts trygg konstant i svensk politik, men under tio år har han också brottats med allt mer mediokra siffror utan att vinna fajten. Och ändå ville man inte ge Birgitta Ohlsson chansen.

Det är nästan som att Liberalerna föredrar en medelmåttig man framför en stridbar kvinna.

För Anna Kinberg Batra såg opinionskurvan liknande ut efter decemberöverenskommelsen, om än betydligt mer stupande än Jan Björklunds. Moderaternas ledare kände sig till slut tvungen att öppna för samtal med Sverigedemokraterna. Det blir AKB:s politiska eftermäle och det är givetvis hennes kors att bära.

Men det fanns fler som tyckte att detta var en bra idé. Ulf Kristersson, som tar över nu, var del av den partiledning som stod bakom beslutet. Faktum är att han tillhör den falang som stöttat Kinberg Batra genom det mesta under hennes tid på partiledarposten. På frågan hur hans linje kommer att skilja sig från sin företrädares har hittills ingen politisk kommentator kunnat svara. Kanske kom Sveriges radios Fredrik Furtenbach närmast sanningen när han konstaterade:

– Kristersson är skolad i ickesvar och levererar det skickligare.

En Anna Kinberg Batra men man alltså, som svamlar bättre.

Det luriga med sexism är att den ofta opererar tillsammans med andra omständigheter som gör den svår att leda i bevis. Men vi som befinner oss i offentligheten känner av de små förändringarna i tilltal och hur egenskaper ofta kodas efter kön. Hur en kvinna som exponerar sina känslor och opponerar sig mot partilinjen blir ”bråkig”. Hur en som döljer känslorna och följer partitraditionen blir ”stel” och ”opersonlig”. Hur man aldrig kan göra helt rätt.

Och hur omgivningen, när saker ställs på sin spets, tycker att det trots allt är tryggare med en man.

Eller, som det hette på socialdemokratiska efter Mona Sahlins avgång: Då har vi provat en kvinna, nu går vi tillbaka till ordningen.


Mer kvinnobortfall

Också Feministiskt initiativs ena partiledare Victoria Kawesa aviserade förra veckan att hon lämnar sitt uppdrag. Kawesa, som står under utredning för misstänkt plagiat, hänvisar till ”livsomständigheter”.