Dans gör att allt annat försvinner

Foto: Magnus Sandberg
KOLUMNISTER

Mitt liv just nu handlar om dans. Trodde aldrig att jag skulle yppa denna mening, ens på skämt, men nu är det precis så det förhåller sig. Dans, dans, dans. Och hur mina insatser än kan te sig för TV-publiken så är det ett faktum att jag är helt och fullt uppslukad av min medverkan i Let’s Dance och har inbillat mig att den sker precis i universums centrum.

Det här dansandet gör någonting med en människa, så är det bara. Man kan tro att dansens enda fördelar är att man lär sig att röra sig snyggare, får bättre kroppshållning, att det är ett roligt sätt att hålla sig i form och att man med lite tur och stamina kan bli av med några oönskade kilon.

Men det är inte hela sanningen. Jag har fått veta att dans kan vara utvecklande för empatin, att det är bra för minnet, att det främjar den allmänna inlärningsförmågan och att man med hjälp av kroppsliga uttryck kan komma i kontakt med och därför bearbeta känslor som man inte har medveten tillgång till.

Det är en ynnest att få vara med om detta äventyr, alldelels oavsett utgången av själva tävlingen. Men medan jag funderar över allt detta kroppsliga, som för mig, som inte idrottat sedan jag var 16 år, ter sig nytt och spännande men samtidigt främmande och lite läskigt slår det mig att jag de senaste månaderna helt lagt åt sidan det som annars är mitt främsta fritidsintresse. Nämligen att läsa böcker. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte har plats i huvudet för något annat än att memorera danssteg, tempoväxlingar och positioner (här tvingas jag motvilligt erkänna att utrymmet uppe på huvudkontoret verkar vara begränsat) och för att jag är så in i bängen trött på kvällarna av all motion.

Skönlitterärt läsande för, precis som dans, med sig massvis med positiva bieffekter. De självklara är ett berikat ordförråd och kunskap om händelser, kulturer och människor. Men också så mycket annat än bara konkret information och ett förbättrat språk.

I likhet med dans utvecklar bokläsning också andra egenskaper än de mest uppenbara. Av en undersökning framgår till exempel att människor som läser böcker 30 minuter i veckan är mer tillfreds med sina liv än de som inte gör det. Bokslukare tycks också ha en större självacceptans samt högre tolerans för och överseende med andra människors brister och tillkortakommanden, de dömer alltså både sig själva och andra i mindre utsträckning. Om jag får fantisera lite här så kan jag tänka mig att en resa i kollektivtrafiken eller en biltur under rusningtid skulle kunna bli en betydligt behagligare upplevelse om alla bara tog sig samman och läste en bra bok, lite då och då.

Precis som dans är litteratur bra för empatin, paradoxalt nog, med tanke på att det är något man ägnar sig åt på egen hand. Genom att läsa om andras sorger, glädje, umbäranden och allt annat som ryms inom en persons känslospektrum blir vi bättre både på att förstå andra och att känna med dem, utan tillrättavisningar.

Skönlitterär läsning och dans har det gemensamt att de kan uppfattas som sysselsättningar utan någon som helst samhällsnytta. Att folk helt egoistiskt både dansar och läser endast för sitt eget höga nöjes skull. Det är inte arbete (om man inte är proffsdansare eller litteraturkritiker), det är inte omvårdande av andra och det är ingens plikt. Men det jag vill säga är att så är det inte alls. Man kan göra bägge dessa av egenintresse men också för det gemensamma bästa, i det att vi blir lite snällare mot varandra.

Fast om jag blir tvingad att välja, på någon längre sikt, så tror jag att jag helst fortsätter att utveckla mitt minne, empati och inlärningkapacitet liggande på soffan med en bok i handen. Utan träningsvärk och skavsår på fötterna.

ARTIKELN HANDLAR OM

Dans

Böcker