Jag är det sorgliga lilla helvetet i baren

Alex Schulman har insett att han inte tillhör samhällsklass 1.
KOLUMNISTER

Jag är på en fest som inte vill ha mig. Ett mingel i finare kretsar. I kväll umgås jag över min egen klass. Så att ni ska förstå: männen bär näsdukar i bröstfickan på kavajen.

Människor står i små grupper och pratar med ett glas champagne i handen. Vitklädda, knäpptysta servitriser fladdrar förbi med snittar och servetter. Jag känner ingen egentligen.

Olusten över att vara här känns ända ner i mina lår. Jag känner mig obekväm på det här minglet, men det här minglet har gjort sig bekvämt i mig. Festen pågår omkring mig, men den lägger inte direkt märke till mig. Om jag försvann nu skulle ingen fråga vart jag tog vägen.

Och jag har ju alla chanser att smita. Jag står vid dörren, har just kommit hit, jag kan vända och springa hem. Men jag går in. Jag vandrar runt som om jag hade ett viktigt ärende hos någon person längst in i lokalen. Så kommer jag längst in i lokalen, vänder och börjar om med min lilla teater.

Jag tänker på hur jag går, hur det ser ut när jag går. Och när man väl hamnat i det läget, att man TÄNKER på hur man går, så blir det omöjligt att gå normalt. Det är som när man tänker på sin egen andning, eller hur, omedelbart blir den oregelbunden. Jag går därför som en ko. Jag stolpar fram, ställer mig klumpigt i baren. Blickar ut, försöker se ut som en skön betraktare, som den ”stupränna för intryck” som Tranströmer talade om. En ytligt bekant kommer fram till mig. På något sätt förstår jag genast att han känner medlidande. Jag är det sorgliga lilla helvetet som står utan vänner i baren. Han har väl sett mig på håll, bestämt sig för att göra en god gärning. Vi hälsar och jag tar ett initiativ.

”Hur är läget”, frågar jag.

”Tack, bra. Hur är det själv”, svarar han.

”Bra”, säger jag och fortsätter: ”Och du då?”

Det är som ett spjut av is går genom hela mitt system – vilken idioti, han har redan sagt hur han mår. Min iver att hålla ett samtal flytande har låst mig, jag lyssnar knappt på vad han säger. Vi står tysta under explosionen av en sekund. Det blir förvirrat, språkförbistrat. Sedan tar vi fart. Vi kallpratar, en intensiv fäktningsmatch i rena floskler och dumheter. Han gör sig redo att gå efter en stund, jag ser det på hans flackande blick. Tro inte att jag tycker att det är synd. Tvärtom! Jag vill inte att han ska stå här och prata tomt och dumt med mig bara för att han känner medlidande. Jag vill inte att någon ska förbarma sig över mig!

Han sveper champagnen och säger att han ska gå bort till champagnebordet för lite påfyllning och jag säger ”absolut” och tror sedan att dramat är över.

Men olyckan är framme. Precis när han ska gå tassar en servitris fram från höger. Hon har en flaska i handen. ”Mer champagne?” Han döljer sin förtvivlan illa när han låter glaset fyllas på. Och så står vi åter där tysta. Vi kommer inte undan. Vi måste helt enkelt prata vidare. Vi är så grunda att vi skäms inför varandra.

Och när vi står där och bollar dessa banaliteter mellan varandra så står meningslösheten i att leva så fullständigt klar för mig. Ångesten gäller inte bara den här kvällen eller den här mannen eller den här kniviga stunden – den gäller hela existensen.

När jag var nio år spelade jag pingis i Spårvägen. De delade in oss i grupper efter kvalitet. Jag spelade i grupp 2 och ville så gärna spela i grupp 1. Så jag kämpade. Tränade extra på kvällar och helger. Så en dag kom telefonsamtalet. Infinn dig där och där, då och då, du ska spela turnering med grupp 1. Jag minns när jag kom in i den stora hallen. Massor av folk på läktarna, föräldrar som skrek, stränga domare som vände på siffertavlorna och gnisselljudet av skor mot inomhusgolv. Avgörande matcher vid varje bord, svettiga pojkar som kämpade för varje poäng. Jag kände mig så liten där jag stod. Jag minns att jag darrade i hela kroppen. Det var som om hela livet skulle avgöras just här. Jag tvekade länge. Sen vände jag och sprang hem.

Jag var inte gjort för grupp 1. Jag var gjord för grupp 2.

Och detsamma gäller samhällsklasserna, såhär i vuxen ålder.

Jag skulle ha följt pojkinstinkten och vänt i dörren.

FAKTA

3 SAKER SOM INTE RIKTIGT ÖVERLEVDE IT-REVOLUTIONEN

… Gula tidningen

Minns ni den? Det var ju som en bibel för alla som ville köpa andrahandsgrejer. Sen kom internet och någon slug vd bestämde: ”Nä. Vi skiter i det där. Kör på med blaskan, bara”. Och ja, resten är dyster historia.

… Facit

Mäktig skrivmaskinstillverkare när det begav sig. Alla skulle ha en Facit. Och så kom ordbehandlarna. Och så kom datorerna. Och så gick det som det gick med Facit.

… Tipp-Ex

Den hetaste kontorsprodukten på 80-talet. Men så kom datorerna och det var inte längre lika självklart vad man skulle använda det där tipp-exet till?…