Mediekonsumtion i jakt på korta kickar

EN SVUNNEN TID Det fanns en tid när människor ansåg att det följde ett ansvar med nya tekniska superkrafter. Att spela in Kalle Ankas jul, med Arne Weise som studiovärd, på VHS för att därefter se det gång på gång kunde fortfarande göra folk förbannade.
KOLUMNISTER

Min pappa jobbade med tv i min barndom, vilket innebar att han ofta tog hem tekniska grunkor från jobbet. En dag kom han hem med en VHS-spelare.

Det kan mycket väl ha varit den första VHS:en för hemmabruk i Sverige. Den var grå och stor som en pizzakartong. Den stod på ett eget bord, stela sladdar gick mellan den och tv:n. Vi fick aldrig röra den, vi stod på håll och tittade på pappa när han donade med den.

Vi brukade stå och titta på den i mörkret, digitalsiffrorna lyste upp hela rummet – det var lika hisnande varje gång klockan visade en ny digital tid. Det var en sån ofattbar apparat, så fullständigt magisk. Pappa brukade titta på amerikanska tv-program i den. Han satt med ett anteckningsblock och stal idéer. Copyright i modern mening fanns inte på den tiden.

Efter något år upptäckte vi att det faktiskt gick att spela in program som gick på tv med dem. Man kunde alltså genom denna apparat ta del av saker i tv:n SOM REDAN HADE HÄNT. Man kunde se saker I EFTERHAND.
 

En julafton spelade vi in ”Kalle Ankas jul”, och så tittade vi på de tecknade serierna också på juldagen och annandagen. Pappa blev mycket vred, det var som om vi hade utnyttjat apparaten på fel sätt, som om pappa ville säga: Med denna superkraft kommer också ansvar. Vi gömde undan bandet och tittade sedan på det i smyg.

När nästa julafton kom kunde vi varenda lite tonalitet i varenda liten replik.

VHS:en var min första tekniska revolution. Sen kom de på rad. Telefax, minicalls, ordbehandlare, mobiltelefoner, cashkorten, datorn, internet. Det där med cashkorten var ett skämt. Jag var ung, hungrig, ville lära mig om den nya digitala tillvaron som presenterades för mig. Men i takt med att jag blev äldre växte sig motståndet starkare. När jag för några år sedan fick höra om Twitter, så kände jag förmodligen samma trötta oro som pappa gjorde mot slutet av sitt liv när han uppfattade att internet möjligen var något man skulle förhålla sig till.

Att nå ut till oss som var unga på 80-talet var enkelt. Vi tittade på allt som inte var pausfågeln i tv. I dagens totala brus är det svårare att få kontakt.

Vi är visserligen bättre på mångkonsumtion, vi kan surfa på datorn samtidigt som vi lyssnar på en låt i Ipoden samtidigt som en radio står på i köket samtidigt som tv:n visar ”Efter tio” med Malou von Sivers. Vi konsumerar mycket, men vi är rastlösa.

Min dotter är ett år och åtta månader. Hon gillar ”Bolibompa”, men hon tycker inte om att titta på det i tv:n. Hon tycker att det går för långsamt, hon vill hela tiden se nästa inslag. Hon tycker att vår tv är hopplöst gammalmodig. Hon går ibland fram till den och försöker bläddra på den genom att dra fingret över skärmen.

När det inte fungerar, när hon inser att touch screen-funktionen måste ha gått sönder, blir hon missmodig och börjar gråta vilt. Hon föredrar datorn. Där kan hon välja bland korta klipp. Hon tittar 15 sekunder på när Nina åker med kossan till rymden, sen blir hon otålig och trycker på nästa. Hon tittar på när Farzad borstar tänderna i tio sekunder och om jag inte genast byter blir hon vansinnig och sätter sig med min Iphone.
 

Hon är inte ens två år gammal, men kan hantera en Iphone. Hon kan öppna den ur sitt låsta läge, och när hon vant och snabbt bläddrar bland menyerna så är det väldigt lite ”bebis” över henne. Vore det inte för inåtknogarna och de små, små händerna så skulle jag tro att det var en vuxen människa som satt där och navigerade sig fram. Hon söker de små, korta kickarna. Spelar ”Angry birds” i åtta sekunder och väljer sedan att titta på när roboten dansar i fem sekunder. Sen tröttnar hon och kastar telefonen mot en vägg och öppnar datorn igen.

Min dotter är den mediekonsument som mediehusen måste förhålla sig till i framtiden, hon är den man måste nå fram till. Frågan är hur det ska gå till. Nyheterna i tidningarna blir allt kortare, bilderna blir större, det finns allt mindre djup omkring oss. Men frågan är om det räcker. Jag ser framför mig Charlie om 15 år, hon stiger på bussen på väg till skolan och får tag i en Metro. Hon ögnar de löjligt sammanfattade, ordknappa nyhetsnotiserna och tänker: ”Varför skriver de inte kortare!?”

FAKTA

Tre tekniska innovationer som inte gick hem

Cashkorten

Vad var det för idé? Som bankomatkort, med enda skillnaden att uttagmaskinerna knappt fanns att tillgå.

Mini-discen

Skulle ju bli den stora revolutionen efter CD:n. Så blev det nu inte riktigt.

Taggade nyheter

Aftonbladet slog på stora trumman! Man kunde på något sätt scanna en streckkod med mobilen och titta på filmer genom telefonen.