Språket blev ett livsfarligt minfält

KOLUMNISTER

När det gäller frågan om arv eller miljö tror jag allt mer på arv. Kanske beror det på att jag rent genetiskt bär mig med en massa saker från mina föräldrar och deras föräldrar.

Min morfar var färgblind, han skrev över hundra böcker och inte en enda gång hade han med en naturbeskrivning. Han kunde inte, för han såg inga färger.

Färgblindheten hoppar i regel över en generation, mamma slapp, men jag fick den. Det är inte så besvärligt. När domaren ger rött kort i fotboll ser jag inte det röda kortet över huvud taget – jag får lista ut vad som pågår genom publikens reaktioner. Jag kan inte heller plocka smultron i skogen, jag får be en vän

luska ut var de håller hus. Men är det inte så mycket mer med det.

Däremot. Min pappa var stammare. Han blev så mobbad för sitt talfel att han hoppade av skolan i sjuan för att aldrig komma tillbaka. Jag har ärvt hans stamning. Och den har ställt till långt mycket mer problem för mig i livet än färgblindheten. Så många gånger jag stått framme vid katedern under den fasansfulla tid på terminen då det var dags för ”muntlig framställan”.

Jag minns första gången, jag skulle berätta om Ansgar, nordens apostel eller vad han var. Min lärare hette Gudrun och hade snaggat hår, vilket var sensationellt, åtminstone på den tiden. Jag hade bett Gudrun att få slippa prata inför klassen, men hon hade sagt att det var dumheter, att ”uppgifterna i klassen gäller alla elever”. Så stod jag där vid katedern och tittade ner i det papper som jag skulle läsa högt från.

Språket var ett minfält, varenda bokstav var en möjlig livsfara. Jag hann väl en mening eller så, sen fastnade jag på bokstaven ”a” och kom aldrig mer loss. Det lät säkert roligt, som om jag smakade på den första vokalen i ordet och vägrade släppa taget om det. Som om jag förälskat mig i det. Jag kan inte för mitt liv minnas hur lång tid som gick. Hur lång tid stod jag där och brottades med vokalen ”a”? En minut? Tio minuter? Jag minns hur det började sorlas i klassrummet,

pojkar och flickor som vände på sig i bänkarna och utbytte blickar. Det fnissades en hel del, någon började härma mitt stakande, tills Gudrun röt: SLUTA MED DET DÄR! Jag mins inte heller hur det tog slut. Kanske flydde jag dramatiskt från rummet.

Dagen efter eller så. Jag satt utanför klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja. Björn och Per gick förbi mig. Björn sa: ”Är det där ditt stam-

ställe?” Pär fnissade och de försvann snabbt.

Jag trodde att mitt haveri under ”muntlig framställan” skulle innebära att jag skulle slippa i fortsättningen. Men Gudrun hade uppfattningen att ”övning ger färdighet”. Gång på gång tvingade hon upp mig för att prata. Och varje gång stod jag där och fick ordkollaps.

Jag försökte lära känna mitt talfel. Jag förstod att vissa ord var värre än andra. Allt som började på konsonanterna ”L” och ”M” var särskilt bekymmersamt. Ju äldre jag blev, desto mer lärde jag mig en list för att undvika att hamna i trubbel.

Alla ord som började på ”L” och ”M” bytte jag ut till ord som inte gjorde det. Jag började kalla mamma för Lisette i stället. Min favoritlåt var Beatles ”Let it be”, men jag bytte ut den till ”Yesterday”, som jag inte hade problem med att uttala.

Jag blev otroligt skicklig, språket blev som schack, jag hanterade det många steg i förväg, kunde planera för ett ordbyte i en mening som inte skulle levereras

förrän om femton sekunder, ibland ännu längre fram. Jag var som en stammarnas Rainman. När det var jobbigt föreställde jag mig att det där vitaliserade mig, att det tvingade mig att tänka BREDARE, att det skulle ge spänst till mitt ordförråd vad det led. Det vi stammare förlorar i tal kompenserar vi med annat.

Det fanns tillfällen i min barndom då min stamning gjorde att jag inte kände något hopp över huvud taget. Kanske finns det någon som läser detta som

befinner sig i det helvete där jag befann mig då. Kanske kan det vara en tröst att veta att det blir bättre.

Jag menar verkligen inte att skryta eller så, bara uppmuntra: i dag har jag ett eget radioprogram. Det går, trots att man en gång har stammat och ibland fortfarande gör det.

ARTIKELN HANDLAR OM