Jag vill inte visa upp min snopp – ens för mig själv

Alex Schulman vill ha sina kroppshåligheter för sig själv.
KOLUMNISTER

Det är nåt med min egen nakenhet som stör mig. Jag klarar inte av att stå utan kläder inför andra människor. Jag blir förfärad och olycklig i offentliga ­duschar, ställer mig med en hand för penis i en av hörnduscharna och för­söker snabbt bli färdig.

När jag byter om drar jag på mig kalsonger så där under handduken och det blir alltid problem med något som fastnar och jag får kränga och göra konster med hela kroppen, och sen rafsar jag snabbt ihop resten av grejorna och pinnar därifrån med hysterisk puls.

  Jag vill inte visa upp min snopp, så är det. Sanningen är att jag inte ens vill visa den för mig själv. Jag har kommit på mig själv med att generat skyla mig när jag vandrar förbi spegeln i mitt eget badrum. Jag vet inte vad det där kommer sig av, det är väl något nakentrauma från barndomen som jag kommer att skicka vidare till min ­dotter, som gör samma sak med sitt barn och om hundrafemtio år står väl mitt barnbarns barnbarn där i någon framtidsdusch och håller för könet i ­panik.

Nå, hur det nu var! Jag skulle gå till en ­kiropraktor i veckan. Det är ett svårt ord, kiropraktor, men jag lärde mig det noggrant när jag först föreslog för honom att han var massör. Då artikulerade han det för mig flera gånger och visade tänderna mellan varje stavelse: KI-RO-PRAK-TOR.

Jag berättade för honom om mina ryggproblem som har att göra med att min ­dotter är i en fas i livet där hon ständigt vill bäras fram i tillvaron.

Han tryckte lite på ett par punkter i ryggen och så bad han mig ta av mig mina kläder. En blixtsnabb instinkt gjorde att jag genast sökte med blicken efter nödutgångar, så att jag kunde fly, fly, fly, men så föll jag in i mitt sammanhang, de sociala koderna tvingade mig till sans och jag reste mig och började klä av mig.

Jag gjorde det taffligt, började med de förhållandevis ofarliga strumporna och kavajen och sen gick allt bara mer och mer långsamt. Kiropraktorn höll på med sina grunkor och förberedde och var inte intresserad – eller HAN LÅTSADES ATT HAN INTE VARA DET I ALLA FALL, och själv stod jag där med böjd nacke och tittade ner på min patetiska bröstkorg som hävde sig som hos ett jävla djur under den skjorta som jag stod i färd med att knäppa upp.

Så stod jag då där framför honom i min sanslösa, nästan overkliga nakenhet,  med stora rullande, rädda ögon. Han bad mig lägga mig på britsen och jag lade mig, svag och utmattad, som en liten fågel, och kanske såg han min utsatthet, för han lade en stor handduk över min sorgliga kropp och, jag vet inte, det går inte att beskriva lyckokänslan, plötsligt återfick jag mina superkrafter.

Så började han sitt värv, långa rörelser med sina händer över min nakenhet och så vek han plötsligt undan handduken igen, för att komma åt, och då infann sig oroskänslorna igen. Massören mumlade till mig att jag var “ordentlig stel i ryggen” och jag började nästan fnissa när jag hörde det.

Han tog i hårdare och för att komma åt vek han undan ytterligare en flik av handduken och nu var den nästan avlägsnad helt och hela jag blev KONKAV, jag böjde ryggen i en djup båge, vilket fick kiropraktorn att förundrat anstränga sig ­ytterligare.

Och jag låg där med ansiktet neråt, ­genom ett litet hål i britsen kunde jag se golvet, andades utan att andas, som med gälar, och tänkte på min äckliga kropp och på hur kiropraktorn kunde tänkas uppfatta den. Började grunna på tvångstankar, att han plötsligt skulle krypa på alla fyra och titta upp mot mig underifrån, genom hålet, och väsa: “Din kropp är verkligen avskyvärd, vet du det.”

Efter en timme var allt över. Jag ombads att ta på mig kläderna.

Min första instinkt: att rusa mot klädhögen och ta på mig dem hetsigt, febrigt, som en våldtagen, och sen rusa hulkande från platsen.

Utmaningen låg i att mitt i denna ­mentala panik lugnt, nästan förstrött ta på mig kläderna så att han inte skulle upptäcka tillståndet i vilket jag befann mig. Jag tackade och lämnade honom, stelare i kroppen än vad jag någonsin varit förut i hela mitt liv.

ARTIKELN HANDLAR OM