Jag blev en urmänniska

KOLUMNISTER

Jag gick just i regnet på stan och kände mig så sällsamt glad och det var så underligt, för jag kunde inte lista ut varför. Visst känner ni igen känslan, man känner ett pirr av glädje men kan inte sätta fingret på vad det kommer sig av. Och man bråkar med sig själv, går igenom dagen, vilka man träffat, nyheter man just hört - det är av ­yttersta vikt att man listar ut vad det är som pågår för har man en gång fått korn på en glädjekänsla så vill man ju bevara och tygla den, njuta av den länge. Så jag gick där på stan i regnet med lätta, lyckliga steg och funderade och funderade och plötsligt kom jag på det.

Charlotte Kalla.

Det var flera timmar sen stafettlaget tog guld, men känslan fanns kvar. För visst var det något som hände där, något som egentligen var större än en sportslig framgång i OS. Den där segern rörde mig in i själen.

Att se Kalla sätta fart i spåret, en halv minut efter täten, en kommentator som dystert mumlar ”det här blir svårt”. Men hon åker fort, dansar fram, som om skidorna aldrig riktigt rör marken, och avståndet krymper och trots att alla vet att detta SKA INTE GÅ så är det något med den där samman­bitenheten hos Kalla som gör att hoppet tänds. Kilometer efter kilometer åker hon ensam i skogarna, ingen framför och ingen bakom, och det är först mot slutet av den ursinniga resan som hon får häng. Och Kalla måste rimligtvis vara helt slut. Då ökar hon farten. Och nu grinar hon illa. Kommentatorn skriker att hon åker på treans växel i backen, och trots att jag inte vet vad det betyder så förstår jag att det är vidunderligt och när jag plötsligt i en bildvinkel ser att hon nu kommit ikapp, att hon faktiskt är där, då reser jag mig och skriker för full hals, jag är vild, en urmänniska.

Men sen är det så underligt, för när upploppet kommer och Kalla pressar sig förbi de andra tjejerna och går ensam mot mål, då kan jag inte skrika längre, jag kan bara lipa. Och jag gråter och gråter, kan inte prata, allt stockar sig, och jag pekar på teven och försöker förklara för min förvirrade dotter, men det stockar sig, jag får bara fram: ”Det är så fint.”

Jag går in på Twitter sen, tar del av svenska folkets glädje. Och jag ser det överallt.

Alla gråter.

De sitter med sina familjer i sina hem och gråter när de ser Kalla gå i mål.

Nu pratar man om bragdguldet. Det är ju fånigt – det som hände är ju något annat. Kalla gjorde något som är mycket större än så.

Hon rörde oss.

Vi grät och kramade varandra i hemmen.

Jag skulle göra allt för henne.

ARTIKELN HANDLAR OM