Kräksjukan - det var ett minnesvärt dygn

Jag har haft kräksjukan varje dag sedan mitten av november. Klart det varit jobbigt. Jag plockar med disken i köket och med smutsig tallrik i hand stannar jag upp, sammanbitet tittar jag ut i intet, som om jag söker efter något viktigt i minnet, och så frågar jag mig: mår jag inte lite illa nu? Jo, visst gör jag det.
 

Och jag lägger mig i soffan, plötsligt lite yr och känner att maten jag just satt i mig liksom fastnat i halsen, att den funnit det onödigt att ta sig längre ner eftersom den ändå snart ska upp. Jag sväljer och sväljer för att trycka ner den, men efter en stund så ligger den där i svalget igen och retas med gomspenen. Och kroppen avger plötsligt små ljud inifrån. Det rosslar och rasslar i systemet, det går vatten genom rören. Och jag ligger där i min matthet och funderar. Går igenom all mat jag ätit under eftermiddagen. Kycklingen! Det måste varit kycklingen.

Och det blir kväll och jag lägger mig i sängen, och jag vet att om ett par timmar kommer jag att vakna och då är det bråttom, snabba barfotahälar när jag raglar mot badrummet och där har vi den, kräksjukan.

Men det inträffar aldrig. Dag efter dag. Jag somnar in och vaknar morgonen därpå och kusten är klar. Men så äter jag igen och så börjar allt om.

Men så häromdagen hände det ändå på riktigt. Visst kan ni se framför er hur det brukar se ut i filmer när den oftast manliga huvudrolls­innehavaren fått nåt medel i drinken.

Han tittar på glaset med suddig blick och det går upp för honom att han blivit förgiftad och vi vet att han bara har tre eller fyra ostadiga steg på sig och han raglar iväg i oklart syfte, välter någon lampa innan han rasslar ihop i en hög.

Precis som de där stegen i filmerna! Så tog jag mig till och från toaletten under den där natten. Och som jag kräktes. Det var synd att det inte satt nån gubbe från Guinness på huk där vid toaletten och tog uppgifter, så hade jag i alla fall kommit in i boken. Jag kräks vokalt. Jag låter världen veta vad som står på. Min fru säger att det låter som när ett djur fastnat i ett kärr i skogen, det förtvivlade råmandet av ett mycket stort djur som vet att det ska dö.
 

Det var ett minnesvärt dygn. Det var fyra, fem dagar sen och jag har just hämtat mig från det. Återfått kraft­erna. Och då vet jag vad som kommer att hända. När som helst nu kommer jag att blicka upp över datorskärmen, som om jag söker efter något viktigt i minnet, och så kommer jag att känna något klia mot svalget och så mumlar jag för mig själv:

Bolognesen!

Följ ämnen i artikeln