Jag är avundsjuk på er

KOLUMNISTER

Gabriel Garcia Màrquez är död. Då kan man i alla fall glädjas åt att han lever kvar i sina texter. Tänk om ni ännu inte läst ”Hundra år av ensamhet”. Jag är så glad för er skull i så fall, om ni har kvar den upplevelsen i livet, att få sätta er ner bekvämt i en fåtölj och läsa ”Hundra år av ensamhet”, för första gången.

Om ni gör det så kommer ni först av allt stöta på bokens inledande mening: ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendìa påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.” Det är inte klokt, det Marquez gör. Att på en enda mening kunna presentera tre olika, på olika sätt fullständigt avgörande skeenden, vid tre olika tidpunkter – en framtid där huvudpersonen ska avrättas, en avlägsen dåtid då hans far för första gången visade honom världen och ett ”nu” där historien börjar.

Den sista meningen är ännu starkare, den lyder: ”De släkter som var dömda till hundra år av ensamhet fick aldrig en andra chans på jorden.” Den säger inte så mycket när man bryter ut den på det här sättet, men när man läst boken intensivt och till slut hamnar där vid de sista raderna, och när man förstår det där, att de inte får en andra chans på jorden, då gråter man alltid, för det är så sorgligt.

Början av boken är genial, slutet är mästerligt, och det som finns där emellan är bättre än allt annat jag läst. Jag är inte typen som läser om böcker, men ”Hundra år av ensamhet” går inte att läsa bara en gång. Jag har läst den om och om igen, men kan ändå fortfarande tänka på första gången jag läste om karaktärerna och händelserna i byn Macondo. Prästen som bekymrades över att allt färre kom till kyrkan och därför började sväva framför folksamlingar i ett försök att skapa intresse för predikningarna. Eller när byn smittades av glömska och invånarna förlorade språket och i ett desperat försök att komma ihåg orden fäste man lappar på alla saker och ting. Jag minns att jag tänkte att det var otroligt.

Att man kunde skriva så.

Att Gabriel Garcia Màrquez nu är död påverkar mig mer än vad jag först trodde. Det visar att hela idén med att människor avlider är skev. Det ska inte vara på det här sättet. Att den hjärna som skapat allt detta nu för alltid är ur funktion. Så kan det inte få vara. Jag vill mena att vi inte borde til­låtit det. Hur kan vi bara gå med på det?

ARTIKELN HANDLAR OM