Skrytets sista anhalt får mig att vilja kräkas

Foto: TT
”Whoop whoop” är självbelåtenhetens och skrytets sista anhalt.
Det är så äckligt att jag vill spy, skriver Alex Schulman.
KOLUMNISTER

Jag åkte med min gamla­ bil på Sibyllegatan i Stockholm och ­plötsligt skrek bilen, motorn­ råmade i raseri och det började ryka och sedan tuppade bilen av. Bärgaren kom och tittade lite under huven och skakade på huvudet. Han sa att det är lika bra att jag tar farväl av bilen innan han kör iväg den, för den ser jag nog aldrig mer. Jag gick hem för att skriva färdigt en bok, men det var svårt för min fru hade lånat ut min dator till min yngsta dotter som hade hällt ett glas mjölk över tangent­bordet, och nu låg datorn upp och ner på köksbordet för att ”torka”.

Det mesta av boken hade jag skickat iväg till redaktören, men sista kapitlet fick jag skriva om där på kvällen. Det blev sent, jag gick inte och la mig förrän klockan två och precis när jag kände sömnen komma så kom skriken från barnrummet. Lilla Frances, sömnig om dagarna och sjövild om nätterna. Nu började hennes skrikpass, jag vyssjade och lugnade och sa ”såja” i två timmar, somnade klockan fyra, och det var lite dumt med så lite sömn, för jag skulle upp tidigt för att åka till Värmland för att jord­fästa min mamma.

Jag nämner inte detta för att få sympatier, utan jag nämner det som en motsats till det uttryck som jag skulle vilja prata lite om.

Whoop whoop!

Någon på Facebook vill berätta att hon just sålt in sin bok till ett förlag – ”whoop whoop”. En annan visar upp sig själv på Instagram från någon strand på Rivieran där hon just har ­beställt in en magnumflaska med rosé – ”whoop whoop”.

Detta är den nya hjärndödheten.

Självbelåtenhetens och skrytets sista anhalt.

Det är så äckligt att jag vill spy.

Vilka är dessa människor som är så nöjda med att ­vara där de befinner sig i livet att de måste dela med sig av det genom detta sinnesrubbade uttryck?

Jag vet att det praktiskt är en svår sak att göra, men tänk om man kunde lokalisera alla människor som ­någon gång skrivit ”whoop whoop” i sociala medier. Och så binder man fast dem i säg Rålambshovsparken. Och så avrättar man dem en efter en. När sista pistolskottet ljuder över torget skulle man veta att världen var en bättre plats och man skulle därför känna en viss glädje. Man skulle inte säga det, men man skulle tänka det.

Whoop whoop.