Jag börjar frysa när jag ser ordet: Lyxflyktingar

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
KOLUMNISTER

Jag har ryst så många gånger under de senaste dygnen. Jag har känt mig som en stolt medborgare när jag sett hur svenskarna mobiliserat för att hjälpa flyktingarna från Syrien. Jag känner mig som en del av en underbar folkrörelse. Vi är många och vi hatar att det här händer med våra medmänniskor.

Jag tycker att vi är underbara.

Vi är många, men vi är inte alla.

Jag följer rapporteringen kring tågstationen i Budapest där tusentals flyktingar - människor som lämnat allt de äger i Syrien - förvägras att åka med tågen på stationen för att ta sig vidare till trygghet. I desperation bestämmer de sig för att ta sig till fots hela vägen till Österrike, en sträcka på 20 mil. Erik Almqvist, som en gång var tilltänkt att bli finans­minister i SD-regeringen, kommenterar en bild på tusentals förtvivlade syrier som vandrar mot ovissheten: ”Jag säger som Pippi: Det var roligt när ni kom men ännu roligare när ni gick.” Den här känslokylan kring de här människornas situation gör mig nästan förlamad. Hur kan man skriva så?

Jag ser en annan bild på hundratals flyktingar som står hopträngda i ösregnet, bakom taggtrådsstängsel och vaktande poliser, på gränsen mellan Makedonien och Grekland. Det är en hjärtskärande bild. Jag tänker bara: ”Låt dem gå. Släpp dem.” SD-toppen Kent Ekeroth tittar på samma bild och beskriver dem som ”lyxflyktingar.” Åter­igen: jag börjar frysa när jag ser ordet.

Lyxflyktingar.

Svenska tv-medier skildrar nu flyktingarnas öden. Det är starkt, för alla människor bär på en berättelse. Var och en har kämpat för sin existens, för att komma till ett Europa som hittills stängt sina dörrar. SD-politikern Joakim Larsson ser samma reportage i tv-soffan och skriver: ”Dessa ständiga snyftreportage på SVT.”

Snyftreportage.

Jag kan knappt ta in det, att det finns människor som har det i sig att skriva så.

Mest omskakande av allt: de här SD-människorna representerar inte en extrem minoritet i Sverige. SD fick 18 procents väljarstöd i den senaste undersökningen. Det är så in i grunden obegripligt för mig. Håller 18 procent av svenskarna med om det här? Tycker var femte svensk också att det är ”lyxflyktingar” som står bakom stängslen i Make­donien, tycker var femte svensk att ”det var roligt när de kom, men ännu roligare när de gick?”

Vet de här 18 procenten vilka de röstar på?

Vad är det som händer? Jag förstår inte.