En plötslig känsla av bottenlöshet och sorg

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Ljus vid grav.
KOLUMNISTER

Och så stod vi där vid pappas grav, tre bröder, medelålders numera, med högre hårfästen och med ungar i olika åldrar som strök längs benen på oss. Det är alltid samma känsla att komma till graven, något ovant, som att ta in på ett hotell och inte riktigt veta vad man tycker om rummet.

Jag noterade genast att någon hade tagit bort nallen som ett av barnen lade dit förra julen. Man får inte ­lägga nallar vid gravstenen, bara blommor. En begynnande ilska, som snabbt rann av mig. Det spelar väl ingen roll - egentligen.

Barnen tjattrade och drog i rockarna och började ­bråka och någon grät och allt det där var naturligtvis skönt, för det gjorde att vi slapp närma oss graven.

Allt var enkelt; det var ­kaos och det var julafton och vi tänder ett ljus och snart åker vi hem till jullunchen. Men så satte sig något barn på en bänk där borta med ett spel på telefonen, två ­andra sprang iväg för att ­undersöka en bäck lite längre bort - och så tystnade allt.

Och där stod vi tre kvar och stirrade ner i stenen.

Tystnad.

Och så den där känslan plötsligt, av att man är ihålig och bottenlös och att man liksom ramlar och faller ­genom sig själv av sorg. Små minnesbilder från en tid när han levde. Pappas gråa kalufs där fram i bilen. Hans varma hand när han sträckte sig mot oss tre bröder och sa: ”Hej, ­pojkar.” Små explosioner av bilder, obetydliga och ljuvliga. Och avgrundslika, för det är så fullständigt obegripligt att han inte finns kvar.

Och så fladdrade ett barn fram från en gömma och vi rycktes tillbaka och den stora skocken av familjemedlemmar rörde sig böljande upp mot vägen. Bildörrar som öppnades och stängdes, ­löften om att höras snart.

Jag såg bort mot pappas grav och där stod en äldre kvinna vid stenen. Jag blev nyfiken och gick dit. ”Är det din far?” frågade hon och jag nickade. ”Jag stannade bara till, för jag tyckte gravstenen var så fin”, sa hon. Jag frågade vem hon var här och besökte. ”Jag har ju mina föräldrar här. Och en syster.” Hon tystnade och svalde. ”Och min man ligger här också sen alldeles nyligen”, sa hon.

Jag hittade inte orden. ”Det är …”, sa jag. Hon log och sa: ”Det är som det är.”

Sen vandrade hon i väg längs allén och jag gick till bilen, men jag tänkte på det sen, att närmare andlighet än så kommer jag väl inte. Känslan av att jag är en ­liten del av ­något som är mycket ­större än jag själv, en världssorg.