Det här är betydligt större än vanlig otur

Foto: Coulorbox
KOLUMNISTER

Jag är sen till förskolehämtningen, men jag måste ha snus så jag skyndar in på Seven Eleven och konstaterar lyckligt att där inte finns någon kö. En kassör som står där framme, rak i ryggen, leende, jämn tandrad, redo att ta sig an mig. Tre eller fyra förvirrade människor strövar sömnigt omkring i butiken, som om de inte riktigt bestämt sig för om de ska ha något där inne över huvud taget. Den ene har fastnat med blicken borta vid kaffet, en annan står och grubblar framför mejeriprodukterna, en tredje står uttryckslöst och kliar sig innanför collegetröjan.

Jag kommer i all brådska på att jag lovade köpa en ­tidning till Amanda, så jag hastar bort till tidnings­hyllan och lokaliserar rätt blaska efter en liten stund, vänder snabbt mot kassan och då händer allt så obegripligt fort. Jag uppfattar det inte själv, men det måste finnas en given signal med i bilden, det här måste vara korrelerat.

Det som sker kan omöjligt äga rum av slump, för i samma sekund som jag tar mitt första kliv i riktning mot kassan, så rör sig de tre ­övriga samstämmigt mot kassan från sina ­respektive håll.

Det är som om de väntat på ­precis detta, och nu agerar de snabbt och ­skoningslöst. Jag trippar snabbare, men jag har ingen chans, jag ser hur de här tre personerna på ett nästan vackert, harmoniskt sätt passar in i varandra och bildar en kö framför mig vid kassan.

Jag tänker: nu händer det igen.

För det här är inte den ­värsta gången. Det här är ­historien om mitt liv.

Kunden längst fram ska ha en kexchoklad. ”En för tio, två för femton”, säger kassören. Kunden blir helt perplex. Jag vet inte vad han gör, om han börjar överslagsräkna eller vad det är. Men han blir helt konfys över den här nya möjligheten som plötsligt dök upp, att han eventuellt kan vandra därifrån med inte en utan två choklad­kakor. Jag står där i kön och vill skada honom. Han tänker så långsamt att det nästan blir intressant. Och han överlägger med sig själv, hummar och har sig och ­tiden går och jag känner långsamt hur jag håller på att tappa fotfästet. Jag förlorar förståndet. Jag känner att ­någon är ute efter att göra mig illa.

De här upprepade attackerna mot mig. De koordinerade rörelserna från övriga kunder i de olika butikerna jag befinner mig i. Det här är inte vanlig ”otur”. Det här är något större. Jag har en mäktig fiende. Kosmos hatar mig och har valt ut mig till att leva i ett helvete.

ARTIKELN HANDLAR OM