Hur kan man göra en så fin plats till nåt så fult?

Foto: Anna Tärnhuvud
Gröna Lund i Stockholm
KOLUMNISTER

Jag går med barnen på Gröna Lund och när jag passerar huvudentrén så tänker jag: det här ska bli härligt. För man har ju inget minne, man går där och barnen gör hoppsa-steg och solen skiner. Hur kan det bli annat än härligt?

Barnen vill börja med Nyckelpigan. Det är 45 minuters kö, så här finns tid för reflektion. Och jag tänker att Gröna Lund ju egentligen ligger på Sveriges vackraste plats. Mitt på Djurgården, med allt vatten omkring. Jag kan inte förstå hur man kan göra en så fin plats till något så fult. Hur har de burit sig åt? Hur är det ens möjligt? Jag tror att det handlar om konsten att aldrig nånsin restaurera. Jag tror Gröna Lund-ledningen har varit stenhård här. En fast övertygelse att aldrig laga, bara lappa, att aldrig göra någon yta riktigt rent. Någonsin.

Det skapar en plats där lukter möts i köerna. Lukt av svett och fis när alldeles för många människor rör sig på en alldeles för liten yta. Den fräna urinlukten som sprider sig från toaletterna. Lukt av spya också? Ja, möjligen. Gröna Lund är nämligen ett sånt ställe där man aldrig blir illamående av attraktionerna, men väl av maten. En av restaurangerna heter till och med Kaskad. Eller har jag drömt? Vänta, måste googla, Jo, den heter det, haha!

Nyckelpigan varar i 40 sekunder och sen är det dags att stå i ny 45-minuterskö. Det går inte att prata med barnen där i kön, för det är så mycket ljud. Rassel och dån från attraktionerna över en, skränen från företagsfyllona borta vid femkampen, ljudet av tonårsgäng som drar förbi, hysteriska skratt när några grabbar ironi-åker Kärlekstunneln där borta.

Och personalen som gör en så in i grunden nedstämd. De som jobbar här är antingen redan livströtta tonåringar som sett chansen att få till årtusendets knullsommar. Eller restaurangpersonal som varit anställda 20 år för länge. Som den hovmästare vi stöter på när vi avbryter köandet efter ytterligare 30 minuter. Jag märker det på honom. Hatet i hans blick. Han blev bitter 1997 och sen har det bara blivit värre. Nu avskyr han alla som har den dåliga smaken att sätta foten på hans sjaskiga ställe.

Köerna är värre efter maten. Barnen orkar inte längre. I trängselkaoset på väg ut inser jag att jag betalat 960 kronor för de tre åkbanden. 960 kronor är mycket pengar. För den summan får man mycket annat. En resa till Liseberg, till exempel.

ARTIKELN HANDLAR OM