Så gör du en kvällstidning – stor guide

KOLUMNISTER

R

örelse har blivit en folkrörelse och det kollektiva sörjandet exploateras i ett kommersiellt koncept som säljer lösnummer lika bra som både Robinson och Mona. Somliga kallar det cyniskt. Jag säger "read "em and weep".

Kvällstidningsmakare - som egentligen är de enda verkliga tidningsmakarna - identifierade redan för 25-30 år det sug som uppstår i folkdjupen då en kändis avlider. Sedan dess har man utvecklat och förfinat ett sätt att rationellt paketera och presentera det aktuella dödsfallet, så attraktivt att hela nationen möter upp och välter kiosken i sin iver att läsa mer och ännu mer om den döde.

Genom åren har den ena journalistiska patentmackan efter den andra fötts fram i redaktionella snilleblixtar. "Hans liv i bilder" - är det en klassiker, eller? Lika självklar är "Så minns vännerna NN".

I dag behöver man dock inte ha varit bekant med den döde för att få minnas vederbörande. Det räcker att man själv befinner sig någonstans på den redaktionella kändisskalan för att man ska bli uppringd och erbjuden att få snyfta fram några väl valda ord. Dessa vittnesbörd redigeras enligt mall som ett sorgband rakt igenom tidningen, med alla från statsministern till senaste TV 3-bimbon blandade hej vilt.

Men det börjar redan på löpsedeln, så klart. Snabbast ur tryckpressen vinner, och den nyhetschef som inte vågar ta beslut om extraupplaga är inte vatten värd då konkurrenten säljer slut. Löpet är superviktigt, och när man kan jobba med ord som DÖD, DOG, MÖRDAD eller SORGEN går det som en dans.

Även här utvecklas yrket. På senare tid har flera löpsedelsmakare excellerat i den i mitt tycke närmast groteska formuleringen SÅ DOG XXX - ett insinuant stilgrepp som vädjar till vår mest primitiva nyfikenhet. Förmodligen mycket effektivt.

För oss med trycksvärta i blodet är det intressant att studera den "tabloidisering" som blivit alltmer påtaglig inom den fina morgonpressen. Bit för bit inkorporerar de stora dagstidningarna de redaktionella grepp och kommersiella upplägg som man tidigare fnyste föraktfullt åt. Även ute i landsortspressen jobbar man i dag med lokala tolkningar av kända kvällspressmanér. Tv går i stora stycken samma väg, med minnesprogram och känslosamma tillbakablickar.

Kända människors död är ett prima exempel, nu senast med Astrid Lindgren.

Lika självklart som att det finns färdigskrivna dödsrunor över de flesta äldre kändisar, lika självklart är det att följa dödens journalistiska liturgi: bilden på blommorna vid dödsplatsen, de samlade kondoleanstelegrammen i sammandrag, klippen ur utländska media som bekräftar dödsfallets dignitet och den avlidnes vitt spridda kändisskap.

Kommen så här långt så tror du kanske att jag misstycker, att jag är kritisk mot den rationella journalistiska teknik som inom loppet av några nattliga timmar ger oss "Allt om Astrids död - sidorna 2,4,5,6,7,8,9,10,11,12,13,14,

15,16,17,18,19,20,21,22, mitten och sista".

Men så är inte fallet. Jag njuter i fulla drag, eftersom min sentimentalitet alltid är större än min cynism. Jag har inget emot att "tvingas" köpa tidningen, eftersom jag faktiskt tror att den gemensamt upplevda sorgen är något i grunden bra för oss alla. Det finns tillräckligt många iskalla killar och känslolösa kvinnor runtomkring oss till vardags, och lite gråt har aldrig skadat - inte ens om den är framlockad av de känslosträngarnas virtuoser som befolkar redaktioner inom både press, radio och tv.

Såg ni unge Kalle Seldahl ta emot sin döda mammas pris på Guldbaggegalan i tv? Läste ni Håkan Jaenssons eulogi (lovtal) över Astrid på Aftonbladets kultursidor?

Starka ögonblick av rörelse och eftertanke som åtminstone jag kommer att lagra i samma känsloregister som Lennon, Diana och Ronnie Lane (fast han fick aldrig mer än en notis).

Det har varit mycket död och sorg den senaste veckan. Först mordet på Fadime, sedan Astrid Lindgren. Dystra nyheter. Tunga upplevelser av olika karaktär men ändå med beröringspunkter. Två starka kvinnor med patos gick ur tiden. Vi läste och sörjde. Vi lärde oss ytterligare något. Därför är dödenjournalistiken mer bra än dålig.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM