De väljer apstadiet som umgängesform

KOLUMNISTER

Eftersom jag sedan länge har givit upp hoppet om fotbollens supporterklubbar har jag nästan också givit upp hoppet om fotbollen. Charmen med att gå på match tillsammans med äldste sonen förtas ständigt av alla dessa lågpannade varelser som vrålar otidigheter och slåss. Det retar mig att den bästa sporten lockar den sämsta sorten.

Det som retar mig mest är att man kan missta de största idioterna för vanliga män. Huvet upp och bena ner, klädda som du och jag, till synes helt normala tills signalen går och kriget börjar.

Stadgad familjefar. Helt vanlig småbarnspappa. En schyst kille. Duktig och uppskattad på jobbet. Så kan man säga om dig. Så kan man säga om mig. Så kommer man också att säga om de tolv fotbollshuliganer som nu står åtalade för nästan mord.

Trots att de nämnda epiteten är i grunden bedrägliga och meningslösa används de ofta när vi ska försöka begripa och beskriva något i grunden ofattbart.

Som om mänsklig normalitet kunde definieras av att man lyckats reproducera sig samtidigt som man klarat att behålla både en partner och ett arbete. Han har jobb, fru och barn - alltså är han normal. (Omvänt betyder det att en vuxen man utan fru och barn är onormal. Särskilt om han är arbetslös.)

I realiteten har vi dock att göra med tvättäkta idioter. Det är antagligen psykologiskt intressant att försöka utröna de mekanismer som har lett fram till dessa människors egendomliga uppträdande, men det får någon annan sköta. Jag blir bara trött och generad.

Jo, jag blir generad å deras vägnar, dessa stackars pellejönsar som ägnar tid och kraft åt att försöka slå ihjäl varandra medan vi andra tittar på fotboll. Jag har läst Bill Bufords standardverk Among the thugs, jag har läst reportaget om Bajens "firma" i Offside och jag kan visst bli fascinerad av läsningen och nånstans begripa att det finns en kickarnas kick i våldsadrenalinet - men mest tänker jag bara att man skulle skämmas ögonen ur sig om man blev ertappad med något så jävla korkat.

Vad säger de när de kommer blåslagna till jobbet på måndag morgon? Jag ramlade i trappan när jag städade där hemma? Eller: Jag har slagits och misshandlat och svingat järnrör och visst är jag häftig "

"Han var en helt vanlig kille", brukar det alltid heta när nån psykopat löper amok. Den har man ju hört några gånger. Klart att han inte var. Han var ju helt störd. Och det spelar ingen roll hur många normalitetsbevis som radas upp i beskrivningen av de män som nu står åtalade vid Göteborgs tingsrätt ("han tyckte om Dire Straits, han köpte godis åt sina barn, han vaxade en Volvo, han hade ett Ikeakort, han plockade svamp, han gillade jeans ""), ty faktum kvarstår att detta handlar om tolv fördummade män.

Killar som medvetet väljer apstadiet som umgängesform.

En utredning kommer säkert att visa att det saknas något i dessa killars tillvaro, en tomhet som driver dem till dessa våldsexplosioner. Jag vet redan nu vad som fattas: en hjärna.

Anders Westgårdh