Konsten att hålla en gräsmatta i schack

KOLUMNISTER

Det finns tillfällen då man som kolumnist måste vända sig mot strömmen och gå till attack mot något som de flesta människor tycker om. Det tillfället är nu, och hatobjektet i fråga är den förbannade midsommargrönskan.

Okej, detta är ingen stor grej i den pågående kampen mellan gott och ont.

Men vissa saker måste kväsas i sin linda. Den galopperande grönskan är en sådan.

Detta skrivs med gräsfläckar på knäna, blåsor i händerna och en stelhet gränsande till rigor mortis. Jag har alltså arbetat i trädgården. Inte för att det är så kul, men för att vi måste försvara vår plats på världskartan.

Det var nånting jag läste. I den ändlösa vegetationen av viktigt och oviktigt fastnade jag för följande uppgift: Om växtligheten tilläts härja helt fritt skulle storstaden London inte synas på en satellitbild om tjugo år.

Det där är naturligtvis en hypotetisk fantasi. I själva verket blir det väl snarare så att hela södra England asfalteras. Men tanken är intressant, och det är ju ingen tvekan om att det bokstavligen växer så det knakar. Själv har jag fyllt fem sopsäckar med inkräktare som försökt ta över vår trädgård.

Maskrosorna är de enda jag kan namnge, men det är åtskilliga varianter som fått bita i gräset under mitt utdragna raserianfall.

Nu är det bättre. Jag sitter på trappan med en känsla av att ha läget under kontroll. Gräsmattan är nyklippt, rabatterna rensade och sanden åter synlig i sandlådan. Jag dricker en folköl och känner mig som en äkta villaägare.

Med gott samvete kan jag rättfärdiga den där trädgårdsboken på soffbordet.

Been there, done that.

Men så snart man kliver utanför sin egen täppa känns den botaniska apokalypsen allt hotfullare. För 20 år sedan sjöng Ulf Lundell om öppna landskap, redan då i nostalgiskt tonfall. Sedan dess har landet förbuskats i en rasande takt. Jag är inte tillräckligt intresserad av arealbidrag och olika EU-stöd för att begripa varför min barndoms pulkabackar numera är ogenomträngliga snår, men man ser ju att det är på väg åt skogen. Glesbygden är allt annat än gles, och den som vill gå runt en enebärabuske i midsommartid gör bäst i att bära röjsåg.

Det är inte mycket bättre i stan. Kommunalanställda gräsklipparförare håller parker och gräsmattor hyggligt fria (även om jag undrar varför det klippta gräset måste ligga kvar i bruna torra strängar), men de flesta övriga grönytorna lämnas vind för våg. Alla som kört i en rondell, besökt en bensinmack eller snurrat i ett trafikmot vet vad jag menar. De förbannade björkdungarna. Det manshöga gräset. Den skräpiga växtligheten som bara står där och ser dum ut. Är välskötta grönytor en välfärdsdetalj som vi inte längre har råd med?

Den okontrollerade vegetationen kan visserligen upplevas som en ljuvlig grönska så här i försommartid, men skönheten döljer ett potentiellt odjur.

Åk tåg, kör bil och se med egna ögon; det här landet behöver tas i upptuktelse. Men snabbt, innan det har vuxit oss över huvudet.

ARTIKELN HANDLAR OM